Deep Thoughts

För ett tag sedan började prata med en amerikansk tjej på ett café här i stan. Eller snarare, hon började prata med mig och jag hängde på. Det var en ganska fin diskussion, jag har ingen aning om hur jag hamnade där. Efter ett tag, när vi diskuterat våra livsfilosofier frågade hon varför jag trodde att människor alltid valt att leva i grupp. Jag svarade, djup som jag alltid är: " because we need other people".

Sen blev jag bjuden på en Halloween fest av henne. Jag gick inte och svarade inte ens på sms:et. Istället gick jag ut och dansade utan minsta utklädnad. Och resten av helgen har tillbringats ohälsosamt ensamt och med ohälsosamt mycket OC. Min roomie har åkt till Blekinge och jag har ingen att dricka kaffe med, titta på idol osv utan att faktiskt ta tag i mig själv och ringa någon. Vilket gör att jag känner mig lite misslyckad och inte tycker det finns någon anledning att plugga. För det löser sig ju. Det gör det alltid.

Klart vi behöver andra människor! Oavsett om vi egentligen är asociala personer som trivs bäst med att låtsas vara med i andras relationer genom TV och liknande. Men vi påverkar varandra och påverkan, eller kanske influens, är så fruktansvärt viktigt. Det är ungefär bäst i hela världen. Annars skulle jag alltid sitta hemma och låtsas att jag inte fanns, inte här och inte nu. Vilket också är bra, men inte lika bra som att vara med andra och förstå dem för att kunna förstå sig själv och sånt.

Föraktar du mig, föraktar du dig själv... om att aldrig bli äldre än 13 år

"En dag upptäcker man att den där tillvaron man hade, den där man hade sin självklara plats, den finns inte längre. Man står ensam kvar. Överallt går folk med sina problem. Man inser att man måste vänja sig vid ensamheten, göra den till sin vän. Stå stark och vara starkast. Ensamheten är ens styrka. För hur det än går kommer man alltid vara ensam, hur många vänner man än har. Och man växer samtidigt som man krymper."

Jag städar ur mitt rum och hittar foton på gamla vänner, gamla dagböcker, dramatiska och klichéartade tonårshistorier om avsaknaden på kärlek. Texter om att inte passa in. Delvis om hur det är fel på andra. Sånt som skrivits nätter när jag inte kunnat sova. Inte för att jag särskilt ofta avslutade historierna, men just då behövde jag påbörja dem.

Texten ovanför skrev jag när jag var så gammal som 17 år. Den berättar om hur det kändes att vara tretton år. Och fjorton. Och femton, sexton, sjutton. Tillochmed arton och nitton. Ibland handlar den om hur det är att vara tjugo år. För ett par veckor sedan predikade jag för en vän om hur viktigt det är att klara sig själv. Utan pojkvän, kanske utan vänner eftersom var och en står sig själv närmast. Sen gick jag hem och kände mig dum. Det är väl inget fel med att känna sig ensam och vilja ha någon i närheten. Men oftast tror jag att det är lättare att välja ensamheten än att bli vald av ensamheten.

När jag var tretton valde jag alltid ensamheten. Det hände att jag gick hem från skolan så fort som möjligt för att slippa sällskap. Hade jag någon dag pratat och skrattat för mycket blev jag arg på mig själv. Istället låg jag hemma och läste fantasy. Då slapp jag vara tretton år och gå i en jobbig klass och vara missförstådd. Som trettonåring slog det mig aldrig att man måste förstå för att bli förstådd.

Ehm.. ja, det är väl jobbigt att vara tonåring helt enkelt. Men det vet nog de flesta redan.

Inga korrigeringar. Publicera bara.

Jag sitter här och är allmänt oduglig. Jag har inget jobb och inte har jag lust att söka något heller. Dessutom tog jag fel på datum till mitt teoriprov, så när jag kom dit igår fick jag reda på att jag skulle ha varit där i tisdags. Loads of fun. Jag har ingen pojkvän, jag tränar inte, jag sitter hemma och tittar på amerikansk TV. Och lyssnar lite på Världens Vackraste Musik. Jag gör inget med mitt liv och har ingen framtid planerad.

I min totala värdelöshet har jag funderat lite. Dels på om jag ska åka utomlands snart igen. Om jag kommer in på en utbildning i höst. Vad jag ska göra med allt detta jag har som kan kallas liv eller kanske tid.

Och det kommer ju att lösa sig. Någonstans. Visst, jag skulle behöva sätta igång att söka jobb. Hitta på massa roliga saker att göra. Kanske åka på festival i Paris. Lära mig två språk till och att måla. Träffa vänner och dricka te. Och dansa hela nätter. Lyssna på vacker musik. Flytta utomlands och uppleva andra saker, träffa nya, underbara människor. Hitta en plats. Hitta ett sammanhang. Och allt det där som man tydligen ska göra.

I Frankrike diskuterade jag kärlek med två vänner som var runt 30. De påstod att allt som man har sårat någon får man tillbaka, fast tio gånger värre. Det finns alltid en balans i Kärleken. Jag tror att det kan stämma någonstans. Nu handlade detta om relationer till andra människor. På något sätt tror jag ändå att det finns någon slags balans i hela livet. Det finns nog ingen som är varken lycklig eller ledsen hela livet, det är ju en enda stor berg- och dalbana.

Och det här skriver jag bara för att jag tror att det kommer bli bättre och att jag inte kommer att vara värdelös i hela livet utan det finns en lösning på ungefär allt. Eftersom det här inlägget nu börjar få en sensmoral lik en hollywoodfilm tänker jag skippa pretto- snacket och publicera en bild på en ninja istället.

__________________

Jag gör ingenting.

Förutom inatt, för då lyssnade jag på radio innan jag somnade. På p1. Det var ett program om forskare som inte trodde på växthuseffekten. Vilket var väl utnyttjade skattepengar, enligt min mening (inte för att jag inte tror på växthuseffekten utan för att det är världens bästa public service när man presenterar forskning som inte är enligt gängse modell). Hade jag varit en duktig bloggare nu hade jag gett er en länk och dessutom skrivit en lååååång text om yttrandefrihet. Nå, nu är jag en bloggmissbrukare och gör inte sånt här rätt. Utan på slackersättet. Eftersom jag gör ingenting. Jag har inte ens ett jobb. Jag kan inte gå upp tidigt på mornarna för jag har ju ändå inget att göra.

Seriösitet

Jag hatar alla former av avsked. Man vet att för alla andra fortsätter det där, men för mig, nej, nu går vi vidare. Samtidigt som jag alltid avundas de som inte stannar.

Imorse vaknade jag med tunga ögonlock. De två nätterna innan hade jag inte sovit så bra och även fast jag inte gjort något värre än att titta på eurovisionen igår var hela jag nere (just nu irriterar jag mig på att jag inte hittar något ord som kan beskriva hur jag faktiskt kände, så det blir nere, för att förtydliga hur jag kände kan jag berätta att jag lyssnade på Eva Cassidys' version av "Fields of gold", vilket är den bästa beskrivningen av hur jag kände, inte texten utan låten och nu har jag använt alldeles för många bisatser i denna fras för att det egentligen ska vara en parentes, borde tom vara flera meningar). Det är så märkligt att det är slut. Att det är sista gången jag går ut och slänger glasflaskor från helgens fest, att det är sista gången jag berättar för Etsuko det jag vet om världen, att det är sista gången jag tar en kvällspromenad över broarna. Som en stor käftsmäll var vädret, ljuset, dessutom perfekt ikväll. Sådär uppsprucket efter att det regnat hela dagen, dessutom ljummet, svalt, på ett somrigt sätt.

Min franska har gått upp och ner de här fyra månaderna. I början förstod jag inte vad folk sa till mig. Sedan fortsatte det med att jag inte förstod att de pratade med mig. Efter det förstod jag att de pratade med mig, men inte alltid vad de sade. Ikväll, när jag var ute, var det en man som gick förbi mig. Han började fråga mig om jag hade varit och handlat, för att öppna för en konversation. Jag låtsades inte förstå, förrän han tittade rakt på mig. "what?" svarade jag på frågan. Genast sprang han förbi mig "ca va, ca va". Rädslan för att prata engelska är så fruktansvärt stor i detta land.

Jag har fått höra att min blogg är melankolisk. Jag tror att det stämmer. Jag tror också att det är därför som jag inte skriver särskilt långa inlägg. Det finns inte så mycket att skriva i en melankolisk blogg. Jag skulle gärna skriva annorlunda. Lite mindre formellt. Lite mer spännande. Jag känner mig lite som när jag gick i femman när jag skriver. När jag gick i femman fick jag för mig att jag pratade väldigt formellt. Jag använde nästan inga slanguttryck, inga bah, inga typ. Så det började jag med. För jag kände mig så märklig, jag var ju inte som alla andra. Sen dess har min svenska blivit sämre och sämre. Förutom när jag skriver. Då blir den högtidlig, lite för högtidlig. Jag kan inte slappna av riktigt när jag skriver.

Detta är något jag lagt märke till nu. Efter all denna franska. Som är ett vackert språk. Som jag kommer sakna att prata. Som redan har satt spår i mitt språk (lägg märke till "fras" istället för "mening" lite tidigare i texten).

Och imorgon bär det av. Min packning ligger på övervikt. Har jag otur får jag betala för det. La merde.

Jag hatar avslut.

Nu så...

Jag mår oförskämt bra.

Jag har tagit en välbehövd paus från vardagslivet, ångesten, Sverige, Stockholm, vänner, familj, mörker, en mobil som kan ringa, jobb, plugg, pojkar, stress, tidsbrist, scouter, barn, ledsenhet, ansvar, mina hemligheter.

Bara för att kunna dricka kaffe, sitta vid datorn, bli så full jag vill (när jag vill), äta kakor, gråta, bli förälskad, ha hemlängtan, bli missförstådd (språkmässigt), läsa böcker, ha picknickar.

Ingen här känner min historia. Det känns så fruktansvärt bra. Jag har också insett att allt det jag tagit paus från är något jag saknar. Samtidigt som jag kanske skulle må bättre av att vara mindre ansvarsfull. Eller snarare inte ta ansvar över hela världen som jag lätt gör. Bara över mig själv. Min person. För det är mig själv jag alltid ställer mig till svars inför.

Jag mår bra nu.

Lycka till ni andra.

Allt och ingenting

Jag har flera gånger tänkt skriva ett blogginlägg. Men varje gång har jag liksom kommit av mig. Vad är meningen med bloggen egentligen? Vad finns det att berätta? Nu gör jag ändå ett försök, även om det kommer sluta som totalt ingenting.

Ljudet från gatan strömmar in. Det är en dam som sjunger Edith Piaf. Dåligt. Och högt. Hon brukar göra det. Vi funderar på att kasta en död mus på henne. Så är det att bo vid restaurangerna. Både möss och sjungande damer.

Min dag har jag ägnat åt att sova och spela civilization. Igår var det festival, vilket betydde att jag inte lyssnade så mycket på musiken utan mest sprang runt och drack öl. Det var kul. Därav inte mycket gjort idag. I civilization kom barbarerna och försökte invadera mina städer hela tiden. Jag började om säkert 7 gånger. Så otålig är jag. Så fort det inte går bra börjar jag om. För egentligen är det ju början som är det roliga. Sen så blir det för stort, för mycket städer och om det går alldeles för bra så byggs allt för fort. Men i början är allt fint. Man har alla möjligheter i världen. Det kan gå precis hursomhelst. Dessutom har jag en bra rutin i början, en som nästan alltid fungerar. Det gäller bara att barbarerna inte kommer och förstör allt. Dumma barbarer. De dödar alltid mina utforskare också. Fy på dem.

Saknad/ längtan

När jag åkte hit hade jag inte minsta tanke på att jag någonsin skulle längta hem. Jag menar, jag hade ju alltid mig själv. Tänkte jag i mitt övermod. Hoppla. Sedan dess har jag fått ett samtal i veckan från mamma och blivit irriterad varje gång hon inte ringt. Jag sitter vid datorn nästan varje dag för att kunna prata med de kompisar som är online. Jag har redan gjort planer på vad jag ska göra när jag kommer hem.

Den här helgen har hon jag bor med haft fest och alla hennes kompisar har rest hit och lägenheten har varit full av folk. Saker har hänt hela tiden. Idag har vi varit på världens lugnaste picknick sedan solen gick upp vid tre på eftermiddagen. I värmen, i det gröna gräset under ett träd. Med ost och oliver och chips. Sådär på riktigt.

Jag inbillar mig att staden, människorna, språket inte är något jag kommer sakna när jag kommer hem. Precis som jag inbillade mig att jag inte någonsin skulle sakna gymnasiet eller min expojkvän när det begav sig. Tji fick jag.

Jag tror att ingenting någonsin kommer sluta förändras. Folk utvecklas, blir bättre (förhoppningsvis), flyttar, hittar nya vägar och jag vet inte vad. Det finns väl alltid saker som jag kommer sakna. Men det blir bra. Jag lovar.

på bron

Fyra veckor

Jag kommer hem (hem nr 1, Stockholm) om fyra veckor. Fyra veckor är ingenting. Samtidigt som det är all tid i världen.

När jag kom hem (hem nr 2, i Lyon) från Paris hade jag fått sms från fina Nina på min svenska mobil. En inbjudan till en cykeltur runt Mälaren i sommar. Det gjorde mig lite glad. Paris är en fin stad. Det känns som att allting händer där, det är bara välja om man vill följa med i strömmen eller inte. Om inte finns det förhoppningsvis en mjuk soffa någonstans i närheten. Och Nouvelle Star. Men Benjamin som är vacker som Adonis och Amandine som sjunger som en gudinna (när jag var liten trodde jag att det bara var prinsessor som kunde sjunga, något jag aldrig kunde uppnå, men om det skulle vara så skulle Amndine vara en prinsessa). Kanske också fransmän i närheten, sådana där som kan sitta och kommentera låtvalet, att det här var en gammal tråkig sång eller att det här var världens häftigaste.

Soffor är något jag tycker om. Det finns nog inget i hela världen jag skulle välja framför en soffa med vänner med lite (mycket) te och kanske ibland lite (mycket) vin. Det är en av världens bästa påhitt tror jag. Soffor. Och fina människor. Och te.

Pirr

Jag sitter i det stora franska fönstret och lyssnar på Håkan och Doktor Kosmos
Himlen är blå och jag känner det där pirret
Vårpirr
Det som får mig att vilja rusa ut på gatorna i en fin klänning och le mot hela världen
Och som får mig att fortsätta ha fönstret öppet
Titta på folk som stannar, som har shoppat, som sitter på uteservering
Dricka kaffe
Äta riskaka med ost
Sjunga med i texterna
Fast ingen människa där nedanför kan höra mig eller skulle kunna förstå mig

Jag tänker
Såhär skulle jag kunna leva
Det är helt okej

Häftig

Om jag vore häftigare än vad jag är hade jag nu ringt upp en av alla mina tusen vänner och gått ut och dansat trots att jag är sjuk. Jag hade stannat uppe till fyra på morgonen och avslutat natten med att somna i någon annans säng. Sedan hade jag ägnat resten av helgen åt att göra bra saker, typ träna och ge bort alla mina pengar till välgörenhet.

Synd bara att jag inte är häftig. För häftiga människor mår ju bara bra hela tiden.

sjukdomslov

Nu är det såhär att jag är fortfarande sjuk. Det suger. Det är min femte sjukdag. Jag har inte gjort något socialt sedan i måndags då jag var hos Marita och fick ont i huvudet och var tvungen att gå hem. Allison kom hit igår, men åkte tillbaka till sina föräldrar idag pga att vi har en mus i lägenheten. Det jag gör nu är att ligga i soffan och titta runt på internet, titta på film och sånt. Min franska är för tillfället helt avstängd.

Saken är den att jag har lov och jag skulle vilja göra sådär lagom ambitiösa saker. Sådär lagom mycket som jag gör i mitt liv just nu. Jag är precis sådär lagom förkyld för att inte orka det. Men fixa, dona och kanske simma hade ju vart skönt att få gjort denna vecka. Nu blev det inte så och istället har jag suttit här och tittat på olaglig film och sånt. Vilket säkert är utvecklande och bra.

Nästa vecka åker jag till Paris. Då ska jag vara frisk. Dessutom har jag varit ute och köpt kaustiksoda idag, för att rensa vasken. Lagom ambitiöst.

Med risk för att låta helt omänsklig...

Jag är förkyld, har möss i köket och ett stopp i avloppet. Dessutom har jag varit mörkrädd, eftersom jag är helt ensam i lägenheten och vi pratade om spöken. Allt jag har gjort de senaste två dagarna är att läsa bloggar och titta på fransk TV och sovit. Här kommer vi till saken.

Jag är fruktansvärt trött på Engla.

Jag är trött på att varenda internetanvändare ska känna med hennes föräldrar, tända ljus och ha en åsikt om mördaren. Att Engla- empatin kommer ända hit till min lägenhet i Frankrike.

Jag borde skaffa en hobby. Men jag är sjuk. Jag får skylla på det.

I min lägenhet

Etsuko har klippt mitt hår i lägenheten

Anaïs har satt en lapp på kylskåpsdörren. Där står det att hon har tagit en broccoli, som hon ska måla av. Det var för ungefär en månad sen. Den sitter fortfarande kvar. Liksom lapparna på ytterdörren, som de satte dit när jag skulle flytta in: "c'est ici Lova!". Rosa post-it för att jag skulle hitta rätt. Köket är alltid en oreda. Som tur är har vi diskmaskin. Men det är fortfarande en oreda. Man får nämligen inte diska kastruller i diskmaskinen. Därför ligger katrullerna alltid i vasken. Dessutom typ källsorteras det. Det betyder att allt glas och kartong ligger och väntar på att någon ska plocka upp det i några månader.

Sen har vi en soffa. I soffan kan man sitta och titta på TV. Gilmore girls maraton varje vardagkväll mellan kl 18.20 och 19.40. På franska förstås. Eller Nouvelle Star varje onsdag kl 21. Eller så sitter Catalina där och pratar och röker. Hon röker alltid när hon pratar. Och dricker te. Allison också. Röker alltså. Men Allison har alltid en massa läxor att göra, så det blir mest Catalina som pratar. Fast Catalina åker hem till Ecuador på måndag. Då får Allison sitta ensam och röka, men jag kan dricka te. Allison har alltid en telefon som ringer, så jag tror inte att hon kommer vara så ensam. Ibland kommer det folk hit och sitter i soffan de också. Det är fint.

Ibland så ringer någon på dörren mitt på dagen. Igår var det grannen. Han hade en vattenläcka i taket och undrade om det kom ifrån oss. Det gjorde det inte, men han ville inte ge sig. En annan gång kom en snubbe och kollade vattnet. Varför förstod jag inte. Det fungerade iallafall.

Björn K

den här gången har Björn själv fått välja den bild han tycker mest om

Jag har inte fått reda på så mycket om vilka Björn K har hånglat med. Därför tänkte jag istället underhålla er med att lista det jag vet om Björn.

• Björn har haft 8 flickvänner
• Björn har haft alla sina flickvänner när han gick i trean
• Björn är snäll
• Björn behöver inte söka jobb, folk frågar honom om han vill ha jobb
• Björn tjänar 19000 kr i månaden
• Björn vet olika längder på papper (tex A4=X*X)
• Björn jobbar ofta övertid
• Björn brukar ibland gå och fika med en av våra gamla lärare
• Björn brukar bråka med sin syster om TV:n
• Björn kan mycket om photoshop (det kan inte jag)
• Björn flyttar hemifrån i juni
• Björn fyller år den 21:a December
• Björn har fått IG i italienska och har därför fått läsa samma kurs i två år
• Björn har varit i Japan
• Björn har varit på Arvikafestivalen
• Björn gör inte och kommer förmodligen inte göra lumpen
• Björn är söt
  

Har du hånglat med Björn? Vet du kanske något annat om Björn? Vill du kanske hångla med Björn? Vill du kanske bli Björns 9:e flickvän? Skriv en kommentar!

Alla kan skriva

Bloggar måste vara lite av 2000- talets motsvarighet till 1970- talets alla kan sjunga. Alla kan skriva. För verkligen alla bloggar. Även de som egentligen inte har något att berätta. Engagemanget i bloggar är helt otroligt stort. Det finns inlägg på de kändare bloggarna som har över 100 kommentarer, där läsarna debatterar huruvida människan (oftast tjejen) som har lagt upp sin "dagens outfit" är snygg eller ej!

Skillnaden mellan "alla kan sjunga" och "alla kan skriva" är att "alla kan sjunga" ändå går igenom några kontroller innan det når ut till hela landet. På något sätt är det ju ändå så skönt att bloggarna inte är redigerade. Det är bara precis det människan tänkte för tillfället. Vilket är lite häftigt. Det är en extrem av yttrandefriheten.

Jag blir bara så rädd. Att folk bryr sig så mycket. Att folk lägger kommentarer för att försvara sin bloggdrottning som de förmodligen aldrig träffat. Att allting är på en sådan dagisnivå. Att vuxna eller nästan vuxna människor inte kommit längre i sin personliga utveckling än att de lägger debatten på så väldigt låg nivå. Att yttrandefriheten inte används till mer än detta. Och att det inte är okej att tycka tvärtom än bloggaren. För det är elakt.

Helvete!

Jag har tackat ja till att jobba svart i tre timmar nästa söndag. 5 euro i timmen. Barnvakt. Och jag ångrar att jag tackade ja. Dels för att det inte är schysst att betala folk svart. Dels för att det är fruktansvärt nedvärderande att ta emot en lön på fem euro för något jag är riktigt bra på! Dels för att det absolut inte är okej att betala en fullvuxen människa en svältlön.

Nu står jag och väger om jag ska ringa och tacka nej, eller om jag ska ta jobbet men förhandla lite om avtalet. För det är på något sätt helt okej att bryta ett löfte om det är ett dåligt avtal.

Nu ska jag ringa människan!

chouette

Exempel på fransmän som vägrar prata engelska:

- Idag såg jag på tv hur Nikolas Sarkozy -brevid själva Her Highness Queen Elizabeth II- höll tal på franska. Under sitt stadsbesök i England. Med sig hade han Carla Bruni som hade hatt på sig.
- Min roommate har en italiensk utbytesstudent i sin klass. När han först kommer till Frankrike, runt kl 3 på morgonen, försöker han hitta någon som kan hjälpa honom att ta sig dit han ska. Han börjar prata med en gubbe på engelska, en av de få som överhuvudtaget finns på stationen. Genast snäser gubben: du är i Frankrike, här talar vi franska!
- En vän till mig här är gift med en fransman. Han har en syster som är 30 år som inte pratar engelska. När hon frågade henne varför sade systern att det var för svårt att lära sig. Systern har varit utomlands tre gånger hela sitt liv. Alla gånger har varit tillsammans med sin bror.

(och jag har blivit en sån där nörd som bloggar nästan varje dag)

Livet

Jag har just sett på Kobra på webb tv och njutit av kalla bilder från medborgarplatsen. Medborgarplatsen är fint. Stockholmskärlek. Tänk i sommar när jag kommer hem och jag kan sitta i gräset någonstans där och dricka vin! Som dessutom inte är utköpt av någon alkis!

Dagen har ägnats åt att tvätta kläder (jag har alldeles för lite kläder, måste tvätta en gång i veckan), läsa En prinsessas dagbok på franska, prata lite med min equadorianska roommate som blivit sparkad från sitt aupair jobb, samt mina franska roomates som är tillbaka efter påsken. Också skola förstås. Dessutom håller jag på att lägga upp en tankestrategi för hur jag kan skaffa jobb. Det vore skönt med cash, har 20 euro kvar för mars. Sen ska jag till Paris i april och dessutom funderar jag på att stanna i juni. Vilket jag egentligen inte har råd med. Men om jag skaffar jobb är jag 1/3 perfekt. Återstår bara pojkvän och träning.

Dessutom är det fruktansvärt kallt här just nu, vilket gör att jag stannar inne. Luften är fuktig och därför kan du ha hur mycket kläder som helst men den tar sig ändå in och kyler ner dig. Det är hemskt, för jag skulle vilja gå till parken och titta på blommor.

Ni som undrar över Björn behöver inte oroa er: fortsättning följer.

Björn K

Björn K är han som är till vänster och ser häftig ut

Jag försöker ta reda på vilka min fd klasskamrat Björn K har hånglat med. Hittils har jag fått reda på:

- att det är nio stycken
- att en är lite som grynet
- att en har haft sex med en annan av mina vänner
- att en är barnbarn till Lasse Åberg
- att nån är en brud från Arvika, dock vet min källa inte vem

Alla som har tillägg får gärna kommentera.

Hatkärlek

det här är peso. vi har börjat hänga tillsammans hemma hos barbara. han är lite rädd för mig, men innerst inne så vet jag att han älskar mig.

Jag hatar internet. Jag hatar alla jävla bloggar med folk som inte kan skriva men älskar att flänga ut sitt liv till hela världen. Jag hatar att folk kan tjäna tusentals kronor i månaden på sina jävla dagar, som inte egentligen är intressanta. Jag hatar alla bloggkrig, jag hatar alla påhopp, jag hatar självförhärligandet.

Jag hatar lättillgängligheten, all tid jag lägger ner på att bry mig om folk jag inte känner. Jag hatar klicket som ger en uppblåst internetpersonlighet ännu mera pengar, jag hatar alla människor som jag egentligen inte vill ha något med att göra vars liv jag följer. Jag hatar alla företag som drar in tusentals kronor på vanliga människor.

Jag hatar cynismen, ironin, bitterheten, ytligheten, dumheten.

Ändå kan jag inte sluta läsa.

Hunden går bra

Från dn.se:

"Anna	Jag är 29 och vill äntligen förverkliga min dröm att läsa till Psykolog. Hur ser framtidsutsikterna ut för psykologer? Kommer det löna sig med tanke på att jag redan har en akademisk examen och påbörjad karriär..? TACK!
Kicki Löhr Johannesson	Hej1 Enligt ams yrkesprognos så bedöms behovet av psykologer öka framöver och även på fem till tio års sikt förväntas därmed arbetsmarknaden för psykologer vara mycket gynnsam."

och framtiden känns ljus också...

mood pic

Supercute

Är inte tonårsångest bland det sötaste som finns? Hur allting bara är hopplöst och livet snart är slut.

När jag var 14 fick jag en skiva med broder daniel. Eftersom jag var för cool för att vara emo så öppnade jag inte ens fodralet förrän för några månader sedan. Och lyssnade. Åh. Jag känner mig som en fjortonåring med ångest all over again.

Nu skulle man kanske tro att ett gäng vuxna män inte skriver texter som ångestfyllda fjortonåringar. Svaret är nej. Och det är hur fint som helst. Just sådär supercorny - jag - har -varit - med - om - allt - och - drömmer- om - ett - annat - liv - och - alla - andra - är - skit - jag - är - den - enda - som - förstår - något -bedårande. Jag ska gifta mig med en femtonåring. Bildligt talat.

oh wild was the world
and wild we burned
we were kings of the streets
not yet beaten by defeats
but now it's hard to see
through a fog of memories

but I remember
when we were winning

now my friends are unemployed
not needed in this world
pushed down by this town and always turned down
but in dreams at night
they can sometimes recall
when we were heroes
when we were winning

what have we done to our lives?
we could've been anything
we gave it our love for what?
this is the time

Kärlek och sånt

Jag har köpt en kamera (un appareil de photo)!



På grund av skrivklåda publicerar jag därför den första bilden jag tog med kameran, av en händelse föreställde den mig.


(jag lyssnar på håkan och poppar runt i randiga tröjor, men det här visste vi ju redan. inte sant?)


"jag tror vi flyr rakt in i solen"

...

Här skulle jag vilja skriva ett grymt spännande inlägg:
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Tyvärr

tallriksmodellspråk

Idag har jag ätit:
- 4 riskakor med smör och chèvre- ost
- 3 koppar kaffe med mjölk
- 1 bit lasagne
- 1 kopp te (eftersom det inte fanns något kaffe i skolan)
- 1 bit baguette med tomat
- 1 glas sojamjölk
- 1 bit päron och hasselnötskaka
- choklad, snart en halv kaka
- 2 glas apelsinjuice
- 1 påse dorritos
- 2 morötter doppade i vinäger

Nu tänker ni kanske whoa bear(!), vad hände med tre mål mat om dagen. Faktum är att något sånt inte existerar längre för jag orkar inte laga mat. Jag äter lite när jag är hungrig. Lasagnen var en rest, en kompis var över här i onsdags och gjorde den. Saken är den att jag kinda gillar att äta, så då blir det choklad. Men när jag nu gjorde en lista över det känner jag mig inte särskilt orolig. Hade jag varit dietist hade jag ju begått självmord nu, men det är jag ju inte. Jag får ju i mig allt, äter grönsaker och sojamjölk vet vi ju alla att det är nyttigt. Och det är ju bra. Ris är också bra för figuren, har jag hört. Jag känner dock att jag inte riktigt följer tallriksmodellen, men vem gör det?

Dessutom är min mat ungefär som mitt språk just nu. En salig blandning. Jag pratar franska när jag är hemma och i skolan, när jag umgås med folk pratar jag engelska, på internet pratar jag svenska. Dessutom läser jag Strindberg vilket är lite ambitiöst men jag har all tid i världen att vara ambitiös så det gör inte särskilt mycket. Dessutom uppfyller det ju tallriksmodellen, ca en tredjedel av varje och det är ju bra eftersom jag nu inte helt uppfyller den vad gäller maten.

Just Another Saturday Night

Eftersom jag nu är hopplöst svensk tänker jag börja inlägget med lite vanlig, hederlig vårporr.

Idag tog jag en promenad till en stor park här i staden. Solglasögon på, vinterjackan i väskan och solen glittrande i vattnet. Överallt fanns skateboardåkare, cyklister och barnfamiljer. När jag tittade närmare på träden kunde jag se att knopparna satt där och väntade på att spricka upp och alla buskar bar gröna blad och i vissa fall blommor och bär. I rabatterna hade krokusarna slagit ut: lila, gula, vita, blå. På gräsmattan satt folk och solade.

Jag har börjat skaffa vänner här, vilket är rätt imponerande eftersom jag egentligen är en hopplöst tråkig antisocial varelse. Det är några från skolan som pratar engelska, de är alla runt 25 och har franska pojkvänner/makar. Vilket jag inte har. Än, som alla ständigt säger till mig. Iallafall, ibland behöver de en paus från all ost och det är väl på sätt och vis där jag kommer in. Och nu är vi alla vänner på facebook, så då är det på riktigt. Dessutom var jag och fikade igår med några klasskamrateroch pratade bara franska, men det fungerar inte lika bra. Hur trevliga folk än är missar jag flera olika nyanser av språket och kan inte säga det jag vill ha sagt.

Annars har jag precis upptäckt inspelningsfunktionen på min mp3, vilket har fått några minuter av min tid. Det är alltid fascinerande att höra min egen röst. Hittills har jag spelat in mig själv på svenska, engelska, franska och sjungande. Ja, jag har för mycket tid. Jag funderar på att skaffa ett jobb och börja träna, men det har jag ju funderat på så länge jag kan minnas. Tror att det vore bra att hitta på nåt mer, fransk TV är inte så givande, jag har slut på serier på datorn och jag kan inte läsa hela tiden. Dessutom blir jag mer trött av att inte göra mycket än jag blir av att göra mycket. Vilket är märkligt men sant. Jag tror jag börjar sakna gymnasiet, på det sättet vilket är skrämmande.

Hursomhelst, nu ska jag posta inlägget och kanske läsa lite Strindberg. Imorgon ska jag gå på bio, har fått mitt studentkort vilket betyder att det bara kostar 6,50 Euro.

Bortlängtan och hemlängtan

Mina lägenhetskamrater har lov och har åkt till Alperna och Italien. Det är både skönt och lite ensamt. En lägenhet mitt i stan, en stor fin vit lägenhet. Med stora franska fönster som är längre än mig och som man egentligen ska stå och röka i men jag röker inte så det blir inget med det. Jag bor i princip i köket och kan ibland bli överraskad av fester precis vid min tröskel. När jag inte är på humör, vilket jag är rätt ofta eftersom jag inte känner människorna och inte kan språket ordentligt, kan det bli lite jobbigt.

Vardagarna har börjat få en rytm. En långsam rytm med ett ständigt Winnerbäck soundtrack vilket jag skäms lite över. Jag vill egentligen tycka att Winnerbäck är för töntig för mig, men det är något så sorgligt sverigeromantiserande och nostalgiskt över det att jag gråter lite och fortsätter lyssna.

Sen lyssnar jag på Håkan Hellström och blir lycklig och på Hello Saferide och får minnen från en tidig höst eftermiddag med Nina och Helena och en intensiv dag med Charlotte. Jag tycker om minnen. Och eftersom jag har lite för mycket fritid just nu ägnar jag mycket tid till minnen. Jag äter lite för dåligt också. Varje meddelande från sverige gör mig gladgladglad. För det är nog oundvikligt att inte få hemlängtan. Samtidigt som jag vet att jag hade haft bortalängtan om jag inte hade varit här. Jag blir aldrig nöjd.

Allting handlar om trygghet.

(och jag är glad för er skull, alla ni som är lyckliga, det gör mig lite lyckligare själv)

Berg

Ocksa fick jag plotsligt en san langtan efter berg, tomma pa manniskor.

Suck.

Home is where the Heart is

Reflektion nr 1:

Det är mer ensamt än jag trodde att fylla år i ett annat land. Imorse gick jag upp med en hemlängtansvärk i bröstet. Fylla år brukar inte vara en big deal. Men nu, utan någon som kommer ihåg, som jag kan bjuda på middag, som jag kan få presenter av blev det en stor grej. Man vet inte vad man har förrän man saknar det. Hursomhelst, i lördags var jag ute med en amerikanska i min skola. I made sure att hon visste att hon visste när det var min födelsedag och idag grattade hon mig (tadaaaaa). Vilket i sin tur ledde till att jag bjöd henne på middag på fredag (för din skull, Ava, och alla andra studenter som har lektion mer än tre timmar per dag, men egentligen mest för min skull, men jag vill att du ska veta att jag gör något). Eftersom mina chanser till en födelsedagspresent var lika med nüll efter en vecka i ett utomlands bestämde jag mig för att konsumera bort min hemlängtan vilket resulterade i:

- En väska (mycket vacker, färgglad och dan och lite blommig och jeanstyg, med fickor för alla mina grejer)

- Choklad (med mintkräm i, typ after eight men inte alls lika tunna och goda)

- Tortillachips med chilismak (liten påse)

- Yoghurt (vilket jag skulle köpt i vilket fall)

Sedan gick jag hem till min tomma, tomma lägenhet. Och till min tomma, tomma lägenhet kom strax mina franska, franska lägenhetsmedlemmar (kan man säga så?) vilka jag berättade för att jag fyller år och de grattade mig (tadaaaaa)

Fakta nr 1:

Jag bor i Lyon. I Frankrike. I fyra månader.

I Frankrike har de konstiga tangentbord till datorerna. Man äter inte ägg och smör på mackan för det är bizarre. Man pratar ingen engelska eller väldigt, väldigt dålig engelska. Om man inte är från Utomlands där man pratar engelska.

C’est tout.