Om spöken

Det här är en vecka för spöken. De dyker upp överallt. I drömmar, i tidningar och på vägen till skolan. De är det som jag en gång var, det som jag är och kanske ska bli. Och de är spöken eftersom de är spöken. Inga riktiga människor. En skugga av en människa som jag en gång träffat, kanske lärt känna, men som idag inte finns. Inte i mitt liv, i min verklighet.

Ibland undrar jag vad spöken tänker på. Eftersom de är så långt borta. Eftersom jag kanske en gång har vetat ungefär vad de tänkt på. Men den dagen som jag får veta det är de inte spöken längre. Och det är meningen att de ska vara spöken.

Om att falla och att falla ordentligt

Där finns så mycket som jag kan skiva om just nu.
Om att vara intensiv.
Om att klia på sårskorpor.
Om att styras av sina känslor och egentligen inte så mycket annat.
Om att vara lycklig.
Om att bli hörd, sedd och förstådd.
Om att vara så uppfylld av känslor att man blir osammanhängande.
Om att ändå gå till skolan.
Om att veta vem man är, varför och hur man fungerar.
Om att inte gå till skolan.
Om att inte klara en tenta.
Om att prata med främlingar och visa sig sårbar.
Om att älska någon som inte älskar tillbaka.
Om tv4.

Men egentligen så finns det bara en sak att säga. Jag blev asfull. Totalt. Och när jag skulle cykla hem så cyklade någon framför mig och jag plingade inte eftersom jag inte trodde att han skulle svänga utåt precis när jag cyklade förbi men det gjorde han och därför hamnade jag i backen och fick blåmärken och skrapsår och hål i strumpbyxorna och mitt vänstra ben som fortfarande ibland färgas lila från en olycka i våras blev lite ledsnare.

Pojken som hade cyklat omkull mig kopplade på min kedja som inte ville klara en sådan krasch och undrade om jag verkligen skulle cykla vidare och jag tyckte att det inte var några problem. Så jag cyklade hem och grät lite och morgonen efter när jag vaknade visste jag att allt hade blivit bättre. För när kroppen inte längre vill hålla sig kvar på en cykel, då vill den inte vara med där känslorna är längre. Den vill att man ska gråta över blåmärken och skrapsår och veta ett de går över. Där ute finns oändliga möjligheter med nätter som inte riktigt vill ta slut och dans och hemliga historier. Det är vad man ska lägga sin energi på istället för att skälla på marken för att den gjorde dig illa. För att falla är liksom poängen. Och när man är 21 så överlever man fallet. Ett tag till.