Om att vara annorlunda och lika på samma gång och kärleken och vänskapen

Jag sitter just i en lägenhet i Göteborg hemma hos min vän Nina som har flytt Stockholm. Det är underbart lugnt här och jag har insett att jag kommer hinna plugga i helgen eftersom hon jobbar så jag kan stressa av. Den här veckan har innehållit alldeles för lite sömn och alldeles för lite glädje för att den lilla sömnen ska vara värt det. Samtidigt har jag inte alls fått det som skulle ha gjorts gjort vilket är ganska nedslående. 

Häromveckan sov jag två nätter hos en kompis när de tapetserade om mitt rum i Flogsta. Första gången jag träffade henne kände jag igen mig mycket i henne, vi är ganska medelklass båda två, föräldrar som jobbar med engagerade jobb och vi funderade på att söka till varandras gymnasieskolor. Vi har inte alls likadan musiksmak, går ut på helt olika ställen i Stockholm och har framför allt en helt olika syn på förhållanden. Jag analyserar alltid allt, tänker över varför jag behöver någon och varför jag beter mig som jag gör. Tänker alltid på allt, har svårt att utlämna mig till andra människor, försöker att alltid rationalisera allt. Förhållanden, både till vänner och mer än vänner är investeringar, ett givande och ett tagande och man lägger ner en massa energi på dem. Och när vi satt där och pratade så förstod jag hur olik jag är nästan alla mina vänner när det gäller just de intimare förhållandena. Det finns folk som nästan ständigt är i fasta, långa förhållanden, några som har korta, intensiva men många, några som ligger med många och blir kär i folk de inte ligger med, några som har långa förhållanden när de hittar rätt person, några som ständigt raggar upp folk, några som är rationell och inte vill ha förhållanden, och några som knappt har några förhållanden alls. Jag finns där någonstans, mitt i alltihopa och försöker reda ut vad det är jag vill och om jag vill.

 Kanske handlar det hela om självförtroende och personlighet, kanske om att ha lite flax. Och om sex och vänskap och kärlek, för inget av dem är väl egentligen mindre värt? Vänskap är en sorts kärlek och kärlek är en vänskap. och så vidare. där finns sex också, som är en helt annan faktor men ändå så sammansvetsad med det andra. allt det här är oändligt märkligt. och nu ska jag ta en promenad i våren och kontemplera det hela.

träd

Det här lär jag mig i skolan. Jag är oproportionerligt stolt över att jag faktiskt lyckades göra det här. Det krävdes tre russinpaket och tre timmars lunch för att samla mig och ta tag i det.

våren

Jag tror att min födelsedag är början på våren. När det plötsligt mörknar vid fem och solen skiner in genom persiennerna under förmiddagen känns allt plötsligt bättre. I mitt liv har jag också gjort nya saker just under perioden Februari till Maj. Ibland för att jag har fyllt år och ibland för att jag har gett mig iväg och upplevt nya saker.
Hösten är för mig något som behöver gås igenom. Jag önskar ofta att jag kunde vara någon annanstans, men jag gör ingenting åt det. Sådär som jag tror att livet är. Fullt av vårar och höstar som ger lite mer berg- och dalbana. Sommaren är alltid för proppfull av värme och ledighet för att jag ska hinna planera något till hösten. Där för längtar jag iväg under hösten och gör något åt det, lagom till min födelsedag. Liksom nu i vår, när jag börjat hänga för mycket på Kalmar, bokat biljetter till Göteborg och börjat planera en resa till Berlin (hoppas hoppas). All ny musik jag har börjat lyssna på har jag hittat på våren. Det är ju så med födelsedagar. Man blir ett år äldre. Man kommer på allt som man skulle ha gjort innan man fyllt 21. Man ser till att göra en massa saker. Jag har plötsligt börjat flytta in i mitt rum. Jag har ett matbord, en fåtölj och alla gamla grejjer som jag inte vet vad jag ska göra av.

Tårarna i ögonen
Är bara att torka bort
Livet är så härligt
Och så kort
När dagen går och försvinner
Mot nya tiderna
Du vinner
Allt som du vill ha
Ibland där du trodde
något annat var
När det går
Att se ut i mörkret
Du blir aldrig äldre än tretton år
När du sparkade boll
Och hoppades att allt blev bra
Vid tjugo skulle du allt ha

Låttext. ehm.. seriöst. Jag är inte så pretentiös att jag skriver poesi.


Nu kör vi.

Om att rita träd och annat som kan framkalla ångest

I förrgår fick jag en ny läsare. Finaste Sara som har flyttat ifrån Uppsala meddelade att hon hittat min blogg. Jag vart rörd. Så rörd att jag måste skriva ett nytt inlägg trots skrivtorka i flera månader.

Kalla fakta är att det är svårt att inspireras att skriva när livet går i hundråtti och all ledig tid måste läggas på plugg. Och det är skönt att livet går fort så att jag slipper stanna och tänka efter. En gång i tiden var jag ledsnast i världen. Då började jag träffa folk. Jag fick många nya vänner då. Det var en fin tid på ett sätt. På ett annat var det fruktansvärt jobbigt. Det är det jag håller på med nu. Jag vet att Uppsala inte är roligare än vad jag gör det och om jag tänker för mycket kommer jag analysera och allting kommer kännas värre än vad det kanske är. Den senaste månaden har jag träffat så mycket människor och många som jag tror att jag kommer lära känna. Och det var för det jag en gång startade en blogg. För att analysera är vad jag gör när jag har för mycket fritid.Andra ritar eller lär sig ett instrument. Jag analyserar. När jag orkar skriver jag ner det jag tänkt på. Ibland på bloggen, för att jag vill delge, ibland i en liten svart bok som en gång var till för engelsklektioner.

En gång berättade jag inte mycket alls för de jag kände. Nu försöker jag berätta så mycket jag orkar. Fast vissa saker håller jag kvar. En del saker får mig att stelna, sånt jag inte vill att andra ska veta, höra eller diskutera. Det är jobbigt att låsa vid vissa saker. Imorgon ska jag rita träd. Jag lärde mig rita förra veckan, så det ska nog gå bra.