Jag som tycker så mycket om att vara glad och dessutom är så bra på det.

Varför är jag bara inte alltid glad?

definitions

igår kom kylan. det var en av de vackraste dagarna jag någonsin har sett. cykeln fick ställas in i förrådet för vintern och den vackraste dagen fick ses från ett bussfönster. glitter och ljus och kyla. och att öva på glädjehopp i stan med anna.

kylan sluter in mig och gör mig säker. jag kan gå mitt i gatan, för att plötsligt hörs allt så bra, så tydligt och bilarna måste köra saktasakta för annars kanske de halkar. och alla går på promenader med mig, såna där man skrattar, dagen innan hon åker hem och fyller år och sen aldrig kommer tillbaka. eller såna där man har en bror och en kompis och de har nya flickvänner och är liksom lugna. eller ett år senare på en sån promenad när allting är stilla och jag är stilla och rastlösheten tar en andningspaus för att nu får jag röra på mig, låtsas att jag är på väg och prataprata om det som känns. eller norrström. norrström när jag nyss har blivit ihop. och är nöjd. och tänker att jag kanske ska stanna, kanske är livet i den här stan för mig också. för jag är stark, bara jag.

eller som igår natt. när jag har överlevt en kväll med en tisdagsklubb och andra människor som jag tycker om och vill lära känna och en som jag låtsas om att den inte finns för att det inte går att samexistera. då tänker jag, när jag står och väntar på bussen med två tavlor som jag tagit med från skolan som föreställer en flicka som sitter och läser respektive en frukt som liknar en paprika, kanske en stjärnfrukt, att om det är en dag som jag ska gå hela vägen hem till flogsta så är det idag, för ibland så syns stjärnorna när man cyklar över fältet vid majklockan.

det är kallt, tavlorna är ganska tunga. men stjärnorna syns. och stjärnorna brukar få mig att känna att ingenting spelar någon roll. orions bälte får mig att lita på att allting spelar någon roll.