Jag vet inte var jag ska börja. Att tro att jag bara föddes som ansvarstagande och moderlig, rent biologiskt är nog en av de absurdaste tankar jag kan tänka. Att jag som barnet, det som togs om hand, rent biologiskt själv hade det i mig. Att jag automatiskt tog emot en docka, liksom valde den framför att leka med bilar. Att jag skulle ha varit mer lockad av stora ögon och en klänning i glada färger än vad min bror skulle ha varit. Och att min bror i sin tur skulle ha varit biologiskt lockad till bilen med sina glänsande färger och möjligheter till hög fart.
Jag gillar den jag är. Det är inte det. Jag gillar att ta ansvar. Jag gillar att visa att jag tycker om folk. Jag gillar att gå och handla choklad till vänner som mår dåligt.
Det är de situationer där jag blir arg på mig själv som stör. Där jag kanske har agerat ilsket och snäsigt, kanske till och med tagit till våld. Där jag missat att ta ansvar för någon annans känslor eller agerat slampigt. Där någon, som antagligen knappt är medveten om situationen, kanske har blivit sårad.
Exemplen är många. Den gången som jag kastade en (mjuk) boll på Cissi för att hon snäste åt mig. Jag hade sagt till henne att jag inte tyckte att hon och Lina skulle snacka skit om gympaläraren (att jag överhuvudtaget som 11-åring skulle ’uppfostra’ dem är ju bara absurt). Sedan fick jag en utskällning av gympaläraren för ’tänk om bollen hade varit hård’ (ja, jag känner mig fortfarande orättvist behandlad). Den gången jag blev kallad flata för att jag gjorde mål i rastfotbollen. Alla saker jag fick tillbakakastade mot mig när jag sa ifrån. Det är nog en av de saker jag kommer ihåg från nian. Vad som händer när man säger emot och pratar högt. Listan kan fyllas på. Ångesten över att jag inte hade gjort läxorna tillräckligt bra för jag visste ju att jag förväntades vara duktig. Alla gånger jag inte tagit diskussionen, för att jag liksom vill vara på deras sida, vara deras kompis, vara en man som inte bryr sig. För jag vill bli omtyckt. Jag vill bli omtyckt av män. Och jag tycker om män.
Det är som att det är så svårt. Att jag vet hur lätt det är att bli omtyckt av kvinnor. Jag kan alla knep, vet vilka knappar som jag ska trycka på. Men när det kommer till män så är det som att jag måste anstränga mig lite extra. Det är något ouppnåeligt över män. Som att vi har en tyst överenskommelse. Vi sitter där i varsin stol och vet. Vi vet att vi båda vill ha makt. Men han behöver inte anstränga sig för det. Han bara har det. Det kommer alltid att finnas någon som tar hand om honom eller vill ge honom ett jobb. Om jag ska lyckas med det förväntas jag göra någonting för det. Klippa en snygg frisyr eller ligga med rätt person. Det räcker inte bara med den jag är.
Än idag. Jag är kompetent på så många plan. Jag har vettiga åsikter, ofta väl underbyggda. Jag organiserar och strukturerar och ritar och tänker. Ändå så kommer en rapport som säger att de 25% män som går i min klass är lite extra eftertraktade på arbetsmarknaden när vi går ut.
Och allt jag kan komma att tänka på är att nä, imorgon gör jag ett könsbyte. För jag vill också ha den där snålskjutsen. Man bara: sweet!
