Problemet är löst.

Åtta månader senare. Åtta månader av tårar och ilska och frustration. Åtta månader. Av brist på respekt, generositet och åtta månader av rädsla.

Att inte lyssna, att någon har gjort mig så elak. Att jag måste få vad jag vill. Att allt går sönder annars. Att jag måste kunna andas.

Det har varit så onödigt.

Men jag har ändå orkat. Jag har ändå skrattat. Jag har ändå andats, lett, dansat och funnits. Kämpat. Blandat med tårar. Sånt som är en del av att leva.

Det ligger kvar. På ett annat sätt. På ett mindre trängt sätt. På ett sätt som kan försvinna. För det andra var ett trassligt nystan, täckt av grönt slem. Det här är något annat. Det har förvandlats till något enklare. Något som går att leva med.

att vara rädd

Jag är så fantastiskt jävla rädd. Rädd att allt roligt som händer, det är nu. Alla fester, all ledsenhet, all eufori, all glädje, all dans. Att sen blir det inget mer. det tar slut. Att nästa termin är tom. Att nästnästa termin är ännu tommare. Att jag stadgar mig här, blir fast. Kommer ingen mer stans. Sitter fast. Och USA ligger där borta och Sydamerika och franska rivieran och andra svenska städer. Och jag kommer aldrig dit, för jag är ju här. Kanske inte för att jag vill, men för att jag inte vågar. Och är det något som jag är ännu mer rädd för än att fastna, ja då är det att inte våga.