tallriksmodellspråk

Idag har jag ätit:
- 4 riskakor med smör och chèvre- ost
- 3 koppar kaffe med mjölk
- 1 bit lasagne
- 1 kopp te (eftersom det inte fanns något kaffe i skolan)
- 1 bit baguette med tomat
- 1 glas sojamjölk
- 1 bit päron och hasselnötskaka
- choklad, snart en halv kaka
- 2 glas apelsinjuice
- 1 påse dorritos
- 2 morötter doppade i vinäger

Nu tänker ni kanske whoa bear(!), vad hände med tre mål mat om dagen. Faktum är att något sånt inte existerar längre för jag orkar inte laga mat. Jag äter lite när jag är hungrig. Lasagnen var en rest, en kompis var över här i onsdags och gjorde den. Saken är den att jag kinda gillar att äta, så då blir det choklad. Men när jag nu gjorde en lista över det känner jag mig inte särskilt orolig. Hade jag varit dietist hade jag ju begått självmord nu, men det är jag ju inte. Jag får ju i mig allt, äter grönsaker och sojamjölk vet vi ju alla att det är nyttigt. Och det är ju bra. Ris är också bra för figuren, har jag hört. Jag känner dock att jag inte riktigt följer tallriksmodellen, men vem gör det?

Dessutom är min mat ungefär som mitt språk just nu. En salig blandning. Jag pratar franska när jag är hemma och i skolan, när jag umgås med folk pratar jag engelska, på internet pratar jag svenska. Dessutom läser jag Strindberg vilket är lite ambitiöst men jag har all tid i världen att vara ambitiös så det gör inte särskilt mycket. Dessutom uppfyller det ju tallriksmodellen, ca en tredjedel av varje och det är ju bra eftersom jag nu inte helt uppfyller den vad gäller maten.

Just Another Saturday Night

Eftersom jag nu är hopplöst svensk tänker jag börja inlägget med lite vanlig, hederlig vårporr.

Idag tog jag en promenad till en stor park här i staden. Solglasögon på, vinterjackan i väskan och solen glittrande i vattnet. Överallt fanns skateboardåkare, cyklister och barnfamiljer. När jag tittade närmare på träden kunde jag se att knopparna satt där och väntade på att spricka upp och alla buskar bar gröna blad och i vissa fall blommor och bär. I rabatterna hade krokusarna slagit ut: lila, gula, vita, blå. På gräsmattan satt folk och solade.

Jag har börjat skaffa vänner här, vilket är rätt imponerande eftersom jag egentligen är en hopplöst tråkig antisocial varelse. Det är några från skolan som pratar engelska, de är alla runt 25 och har franska pojkvänner/makar. Vilket jag inte har. Än, som alla ständigt säger till mig. Iallafall, ibland behöver de en paus från all ost och det är väl på sätt och vis där jag kommer in. Och nu är vi alla vänner på facebook, så då är det på riktigt. Dessutom var jag och fikade igår med några klasskamrateroch pratade bara franska, men det fungerar inte lika bra. Hur trevliga folk än är missar jag flera olika nyanser av språket och kan inte säga det jag vill ha sagt.

Annars har jag precis upptäckt inspelningsfunktionen på min mp3, vilket har fått några minuter av min tid. Det är alltid fascinerande att höra min egen röst. Hittills har jag spelat in mig själv på svenska, engelska, franska och sjungande. Ja, jag har för mycket tid. Jag funderar på att skaffa ett jobb och börja träna, men det har jag ju funderat på så länge jag kan minnas. Tror att det vore bra att hitta på nåt mer, fransk TV är inte så givande, jag har slut på serier på datorn och jag kan inte läsa hela tiden. Dessutom blir jag mer trött av att inte göra mycket än jag blir av att göra mycket. Vilket är märkligt men sant. Jag tror jag börjar sakna gymnasiet, på det sättet vilket är skrämmande.

Hursomhelst, nu ska jag posta inlägget och kanske läsa lite Strindberg. Imorgon ska jag gå på bio, har fått mitt studentkort vilket betyder att det bara kostar 6,50 Euro.

Bortlängtan och hemlängtan

Mina lägenhetskamrater har lov och har åkt till Alperna och Italien. Det är både skönt och lite ensamt. En lägenhet mitt i stan, en stor fin vit lägenhet. Med stora franska fönster som är längre än mig och som man egentligen ska stå och röka i men jag röker inte så det blir inget med det. Jag bor i princip i köket och kan ibland bli överraskad av fester precis vid min tröskel. När jag inte är på humör, vilket jag är rätt ofta eftersom jag inte känner människorna och inte kan språket ordentligt, kan det bli lite jobbigt.

Vardagarna har börjat få en rytm. En långsam rytm med ett ständigt Winnerbäck soundtrack vilket jag skäms lite över. Jag vill egentligen tycka att Winnerbäck är för töntig för mig, men det är något så sorgligt sverigeromantiserande och nostalgiskt över det att jag gråter lite och fortsätter lyssna.

Sen lyssnar jag på Håkan Hellström och blir lycklig och på Hello Saferide och får minnen från en tidig höst eftermiddag med Nina och Helena och en intensiv dag med Charlotte. Jag tycker om minnen. Och eftersom jag har lite för mycket fritid just nu ägnar jag mycket tid till minnen. Jag äter lite för dåligt också. Varje meddelande från sverige gör mig gladgladglad. För det är nog oundvikligt att inte få hemlängtan. Samtidigt som jag vet att jag hade haft bortalängtan om jag inte hade varit här. Jag blir aldrig nöjd.

Allting handlar om trygghet.

(och jag är glad för er skull, alla ni som är lyckliga, det gör mig lite lyckligare själv)

Berg

Ocksa fick jag plotsligt en san langtan efter berg, tomma pa manniskor.

Suck.

Home is where the Heart is

Reflektion nr 1:

Det är mer ensamt än jag trodde att fylla år i ett annat land. Imorse gick jag upp med en hemlängtansvärk i bröstet. Fylla år brukar inte vara en big deal. Men nu, utan någon som kommer ihåg, som jag kan bjuda på middag, som jag kan få presenter av blev det en stor grej. Man vet inte vad man har förrän man saknar det. Hursomhelst, i lördags var jag ute med en amerikanska i min skola. I made sure att hon visste att hon visste när det var min födelsedag och idag grattade hon mig (tadaaaaa). Vilket i sin tur ledde till att jag bjöd henne på middag på fredag (för din skull, Ava, och alla andra studenter som har lektion mer än tre timmar per dag, men egentligen mest för min skull, men jag vill att du ska veta att jag gör något). Eftersom mina chanser till en födelsedagspresent var lika med nüll efter en vecka i ett utomlands bestämde jag mig för att konsumera bort min hemlängtan vilket resulterade i:

- En väska (mycket vacker, färgglad och dan och lite blommig och jeanstyg, med fickor för alla mina grejer)

- Choklad (med mintkräm i, typ after eight men inte alls lika tunna och goda)

- Tortillachips med chilismak (liten påse)

- Yoghurt (vilket jag skulle köpt i vilket fall)

Sedan gick jag hem till min tomma, tomma lägenhet. Och till min tomma, tomma lägenhet kom strax mina franska, franska lägenhetsmedlemmar (kan man säga så?) vilka jag berättade för att jag fyller år och de grattade mig (tadaaaaa)

Fakta nr 1:

Jag bor i Lyon. I Frankrike. I fyra månader.

I Frankrike har de konstiga tangentbord till datorerna. Man äter inte ägg och smör på mackan för det är bizarre. Man pratar ingen engelska eller väldigt, väldigt dålig engelska. Om man inte är från Utomlands där man pratar engelska.

C’est tout.