Jag som tycker så mycket om att vara glad och dessutom är så bra på det.

Varför är jag bara inte alltid glad?

definitions

igår kom kylan. det var en av de vackraste dagarna jag någonsin har sett. cykeln fick ställas in i förrådet för vintern och den vackraste dagen fick ses från ett bussfönster. glitter och ljus och kyla. och att öva på glädjehopp i stan med anna.

kylan sluter in mig och gör mig säker. jag kan gå mitt i gatan, för att plötsligt hörs allt så bra, så tydligt och bilarna måste köra saktasakta för annars kanske de halkar. och alla går på promenader med mig, såna där man skrattar, dagen innan hon åker hem och fyller år och sen aldrig kommer tillbaka. eller såna där man har en bror och en kompis och de har nya flickvänner och är liksom lugna. eller ett år senare på en sån promenad när allting är stilla och jag är stilla och rastlösheten tar en andningspaus för att nu får jag röra på mig, låtsas att jag är på väg och prataprata om det som känns. eller norrström. norrström när jag nyss har blivit ihop. och är nöjd. och tänker att jag kanske ska stanna, kanske är livet i den här stan för mig också. för jag är stark, bara jag.

eller som igår natt. när jag har överlevt en kväll med en tisdagsklubb och andra människor som jag tycker om och vill lära känna och en som jag låtsas om att den inte finns för att det inte går att samexistera. då tänker jag, när jag står och väntar på bussen med två tavlor som jag tagit med från skolan som föreställer en flicka som sitter och läser respektive en frukt som liknar en paprika, kanske en stjärnfrukt, att om det är en dag som jag ska gå hela vägen hem till flogsta så är det idag, för ibland så syns stjärnorna när man cyklar över fältet vid majklockan.

det är kallt, tavlorna är ganska tunga. men stjärnorna syns. och stjärnorna brukar få mig att känna att ingenting spelar någon roll. orions bälte får mig att lita på att allting spelar någon roll.

Om spöken

Det här är en vecka för spöken. De dyker upp överallt. I drömmar, i tidningar och på vägen till skolan. De är det som jag en gång var, det som jag är och kanske ska bli. Och de är spöken eftersom de är spöken. Inga riktiga människor. En skugga av en människa som jag en gång träffat, kanske lärt känna, men som idag inte finns. Inte i mitt liv, i min verklighet.

Ibland undrar jag vad spöken tänker på. Eftersom de är så långt borta. Eftersom jag kanske en gång har vetat ungefär vad de tänkt på. Men den dagen som jag får veta det är de inte spöken längre. Och det är meningen att de ska vara spöken.

Om att falla och att falla ordentligt

Där finns så mycket som jag kan skiva om just nu.
Om att vara intensiv.
Om att klia på sårskorpor.
Om att styras av sina känslor och egentligen inte så mycket annat.
Om att vara lycklig.
Om att bli hörd, sedd och förstådd.
Om att vara så uppfylld av känslor att man blir osammanhängande.
Om att ändå gå till skolan.
Om att veta vem man är, varför och hur man fungerar.
Om att inte gå till skolan.
Om att inte klara en tenta.
Om att prata med främlingar och visa sig sårbar.
Om att älska någon som inte älskar tillbaka.
Om tv4.

Men egentligen så finns det bara en sak att säga. Jag blev asfull. Totalt. Och när jag skulle cykla hem så cyklade någon framför mig och jag plingade inte eftersom jag inte trodde att han skulle svänga utåt precis när jag cyklade förbi men det gjorde han och därför hamnade jag i backen och fick blåmärken och skrapsår och hål i strumpbyxorna och mitt vänstra ben som fortfarande ibland färgas lila från en olycka i våras blev lite ledsnare.

Pojken som hade cyklat omkull mig kopplade på min kedja som inte ville klara en sådan krasch och undrade om jag verkligen skulle cykla vidare och jag tyckte att det inte var några problem. Så jag cyklade hem och grät lite och morgonen efter när jag vaknade visste jag att allt hade blivit bättre. För när kroppen inte längre vill hålla sig kvar på en cykel, då vill den inte vara med där känslorna är längre. Den vill att man ska gråta över blåmärken och skrapsår och veta ett de går över. Där ute finns oändliga möjligheter med nätter som inte riktigt vill ta slut och dans och hemliga historier. Det är vad man ska lägga sin energi på istället för att skälla på marken för att den gjorde dig illa. För att falla är liksom poängen. Och när man är 21 så överlever man fallet. Ett tag till.

Ingen riktig flickvän

"Jag blev nog aldrig riktigt kär i Lova." Det hörde jag för ett par år sedan. Från ett radioprogram i p3. Sänt för hela svenska folket. Mer sant än så kan det nog inte bli. Jag beskrevs som någon som fick honom att le. Men det var liksom inte mer än så. Min 18-årshjärna som avgudade denna person tyckte att det han sa var klokt. Man ska vara ärlig, liksom. Rak.

Frågan är bara om man måste vara det inför hela världen.

Nu har det liksom hänt igen. Jag har blivit förälskad, försökt visa det. Och objektet har tyckt att det var trevligt. Men det blev liksom aldrig mer än så. För plötsligt står där någon annan. Någon som kanske är bättre sex, smsar varje dag, inte ska prata om allt, inte krånglar till allt, inte är full och äcklig. Någon som kanske kan hångla offentligt, någon som äter rädisor oftare än en gång om året eller gud vet vad.

Vad fan är grejen?

Själar som sitter ihop, som Nina pratade om. Man blir inte intresserad av någon som inte är intresserad av en själv. Men "there's nothing as equal love". Så sade min engelsklärare i gymnasiet. Där satt jag. Nykär i min första pojkvän. Vi hade varit på konstmuseum på vår andra dejt och allt kändes... bra. Jag hade varit rädd för att jag skulle glittra för mycket när jag kom hem till mamma, att det skulle märkas att jag hade träffat någon. Jag gick och la mig tidigt. Nästa helg gick jag hem till honom. Det var sista gången jag åt kött, jag hade just blivit vegeterian och inte berättat det för honom. När jag kom hem kunde jag inte sova på hela natten.

Och det var bra ett par månader. Men han blev tydligen aldrig riktigt kär i mig. Och jag gjorde mina misstag. Onekligen. Jag var 17. Jag visste inte hur man gjorde. Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det.

Det verkar som att jag är någon slags rastplats. Någon som man träffar för att bli tillräckligt glad för att kunna träffa någon bättre. Det är ju inte så jävla smickrande.

Imorgon börjar skolan. Jag tänker på att det som de två pojkarna har gjort kommer att slå tillbaka mot dem. Tio gånger värre. För det sa två kvinnor med livserfarenhet till mig. Att det som man gör elakt mot någon kommer tillbaka.

Kärleken

Kärlek handlar för mig om att låta någon göra som den vill. Samtidigt som jag vill att någon ska vilja göra som jag vill.

Krångligt.

Stockholm

Jag inser att det här antagligen är sista gången jag bor i Stockholm.

En av de sista gångerna jag har somnat framför en film hemma hos en kompis för att sedan orka ta nattbussen hem och gå den långa vägen från midsommarkransen till aspudden eftersom jag inte vill åka till liljeholmen och byta för att vänta på bussar är värre än att gå. En av de sista gångerna som jag tänker en stilla tanke om våldtäktsmän när jag går uppför trappan som leder till villaområdet och kanske ökar eller saktar stegen lite för att hålla avståndet mellan mig och främlingen som går bakom. En av de sista gångerna som jag har bett en vän följa med mig på promenad eftersom jag tycker att huset, staden och ensamheten gör mig rastlös och oförmögen att använda mina egna kvalitéer och tankar till att göra något konstruktivt.

Mina föräldrar funderar på att sälja huset som jag bott i under 13 års tid. Jag är inte ledsen eller sentimental. Det här är något som inte spelar mig någon roll. Något som aldrig varit mitt. När jag tänker på Stockholm tänker ag på hur långt borta alla är. Att alla som bor nära är anonyma. Att de som jag känner bor långt borta, i en annan förort. På nätet av bussar, främlingar och natthimlar.

Jag skulle vilja att allt var som i Monica Z:s "Sakta vi gå genom stan". En kyss på Västerbron en stilla sommarnatt. I trygghet mellan vattnet, himlen och grönskan.

(ibland innan jag ska sova tänker jag på annat också. mest för att objektet irriterar mig. eller egentligen tanken på att jag tänker på objektet och att jag är rädd för att hanteringen av det hela kommer att göra mig mer ledsen. men mest är jag inte ledsen. jag mår bra. fast jag är rastlös.)

Rapport från en tom låtsasstad

Att jag inte har skrivit på länge beror på att de senaste månaderna har varit komplett överväldigande, häpnadsväckande, hektiska, intensiva, underbara och framförallt otroligt vackra. Jag har träffat människor och lärt känna dem och upptäckt precis hur bra de är. Vissa av dem kommer jag antagligen aldrig se igen. Vissa kommer att utvecklas till bättre vänner än vad de redan är. Vissa kommer jag alltid att kunna ringa upp, mitt i natten om det skulle vara så, och höra om vi ska hitta på något.

Det är såhär det är i låtsasstaden. Folk kommer och går. De har kanske det bästa året i deras liv någonsin, fyllt av tunga konstiga svenska traditioner. Sedan åker de iväg och när de kommer tillbaka är ingenting sig likt. Allting händer nu och här, nätterna tar aldrig slut och enda anledningen att stanna hemma är om det är tenta dagen efter. Man kan hamna varsomhelst, så länge det är väster om ån. Med vemsomhelst närsomhelst. Det är vad som gör det till en låtsasstad.

Det här är terminen som jag började dricka snaps, slutade dricka snaps, blev förälskad, blev sårad, hittade en vän att gråta med i tvättstugan, var på tre olika fester på samma underbara kväll, återförenades med en annan vän och åt fruktsallad på mitt tak, bestämde mig för att åka till Irland i sommar, lärde mig massa träd på latin, bommade latintentan eftersom jag vandrade runt i balklänning en hel natt, var i Göteborg och såg massa med filmer och insåg vilken fin vän jag har där, blev tillsagd att jag var värd någon som uppskattade mig, värd att bli älskad, bjöd på middag, blev bjuden på middag, ägnade en hel helg åt att rita ritningar och äta pizza, var på teaterpremiär av en pjäs som en av mina finaste vänner hade regisserat och tyckte att hon var bäst, blev alldeles för full och nekad till att komma in på nation, nekade själv folk att köpa öl, dansade, låg på gräsmattor och låtsades plugga, blandade drinkar i kannor, såg folk hångla intensivt på dansgolven men aldrig jag, såg ett asbra band, skämde ut mig, kände mig starkast i världen, fick en ny bästa vän, liftade och var på äventyr, såg sista avsnittet av scrubs, blev av med min mobiltelefon, träffade en 5000 år gammal man, målade akvarell för första gången, stängde in mig på mitt rum, somnade av utmattning.

Det här är sånt som inte händer på riktigt. Inte i ett riktigt liv med ett riktigt jobb. Det här är sånt som bara händer när man inte behöver ta allting seriöst. När man lär sig att allting inte är på allvar. Och när man har för lite tid, sådär så att den kan passera utan att man märker det.

Om att vara annorlunda och lika på samma gång och kärleken och vänskapen

Jag sitter just i en lägenhet i Göteborg hemma hos min vän Nina som har flytt Stockholm. Det är underbart lugnt här och jag har insett att jag kommer hinna plugga i helgen eftersom hon jobbar så jag kan stressa av. Den här veckan har innehållit alldeles för lite sömn och alldeles för lite glädje för att den lilla sömnen ska vara värt det. Samtidigt har jag inte alls fått det som skulle ha gjorts gjort vilket är ganska nedslående. 

Häromveckan sov jag två nätter hos en kompis när de tapetserade om mitt rum i Flogsta. Första gången jag träffade henne kände jag igen mig mycket i henne, vi är ganska medelklass båda två, föräldrar som jobbar med engagerade jobb och vi funderade på att söka till varandras gymnasieskolor. Vi har inte alls likadan musiksmak, går ut på helt olika ställen i Stockholm och har framför allt en helt olika syn på förhållanden. Jag analyserar alltid allt, tänker över varför jag behöver någon och varför jag beter mig som jag gör. Tänker alltid på allt, har svårt att utlämna mig till andra människor, försöker att alltid rationalisera allt. Förhållanden, både till vänner och mer än vänner är investeringar, ett givande och ett tagande och man lägger ner en massa energi på dem. Och när vi satt där och pratade så förstod jag hur olik jag är nästan alla mina vänner när det gäller just de intimare förhållandena. Det finns folk som nästan ständigt är i fasta, långa förhållanden, några som har korta, intensiva men många, några som ligger med många och blir kär i folk de inte ligger med, några som har långa förhållanden när de hittar rätt person, några som ständigt raggar upp folk, några som är rationell och inte vill ha förhållanden, och några som knappt har några förhållanden alls. Jag finns där någonstans, mitt i alltihopa och försöker reda ut vad det är jag vill och om jag vill.

 Kanske handlar det hela om självförtroende och personlighet, kanske om att ha lite flax. Och om sex och vänskap och kärlek, för inget av dem är väl egentligen mindre värt? Vänskap är en sorts kärlek och kärlek är en vänskap. och så vidare. där finns sex också, som är en helt annan faktor men ändå så sammansvetsad med det andra. allt det här är oändligt märkligt. och nu ska jag ta en promenad i våren och kontemplera det hela.

träd

Det här lär jag mig i skolan. Jag är oproportionerligt stolt över att jag faktiskt lyckades göra det här. Det krävdes tre russinpaket och tre timmars lunch för att samla mig och ta tag i det.

våren

Jag tror att min födelsedag är början på våren. När det plötsligt mörknar vid fem och solen skiner in genom persiennerna under förmiddagen känns allt plötsligt bättre. I mitt liv har jag också gjort nya saker just under perioden Februari till Maj. Ibland för att jag har fyllt år och ibland för att jag har gett mig iväg och upplevt nya saker.
Hösten är för mig något som behöver gås igenom. Jag önskar ofta att jag kunde vara någon annanstans, men jag gör ingenting åt det. Sådär som jag tror att livet är. Fullt av vårar och höstar som ger lite mer berg- och dalbana. Sommaren är alltid för proppfull av värme och ledighet för att jag ska hinna planera något till hösten. Där för längtar jag iväg under hösten och gör något åt det, lagom till min födelsedag. Liksom nu i vår, när jag börjat hänga för mycket på Kalmar, bokat biljetter till Göteborg och börjat planera en resa till Berlin (hoppas hoppas). All ny musik jag har börjat lyssna på har jag hittat på våren. Det är ju så med födelsedagar. Man blir ett år äldre. Man kommer på allt som man skulle ha gjort innan man fyllt 21. Man ser till att göra en massa saker. Jag har plötsligt börjat flytta in i mitt rum. Jag har ett matbord, en fåtölj och alla gamla grejjer som jag inte vet vad jag ska göra av.

Tårarna i ögonen
Är bara att torka bort
Livet är så härligt
Och så kort
När dagen går och försvinner
Mot nya tiderna
Du vinner
Allt som du vill ha
Ibland där du trodde
något annat var
När det går
Att se ut i mörkret
Du blir aldrig äldre än tretton år
När du sparkade boll
Och hoppades att allt blev bra
Vid tjugo skulle du allt ha

Låttext. ehm.. seriöst. Jag är inte så pretentiös att jag skriver poesi.


Nu kör vi.

Om att rita träd och annat som kan framkalla ångest

I förrgår fick jag en ny läsare. Finaste Sara som har flyttat ifrån Uppsala meddelade att hon hittat min blogg. Jag vart rörd. Så rörd att jag måste skriva ett nytt inlägg trots skrivtorka i flera månader.

Kalla fakta är att det är svårt att inspireras att skriva när livet går i hundråtti och all ledig tid måste läggas på plugg. Och det är skönt att livet går fort så att jag slipper stanna och tänka efter. En gång i tiden var jag ledsnast i världen. Då började jag träffa folk. Jag fick många nya vänner då. Det var en fin tid på ett sätt. På ett annat var det fruktansvärt jobbigt. Det är det jag håller på med nu. Jag vet att Uppsala inte är roligare än vad jag gör det och om jag tänker för mycket kommer jag analysera och allting kommer kännas värre än vad det kanske är. Den senaste månaden har jag träffat så mycket människor och många som jag tror att jag kommer lära känna. Och det var för det jag en gång startade en blogg. För att analysera är vad jag gör när jag har för mycket fritid.Andra ritar eller lär sig ett instrument. Jag analyserar. När jag orkar skriver jag ner det jag tänkt på. Ibland på bloggen, för att jag vill delge, ibland i en liten svart bok som en gång var till för engelsklektioner.

En gång berättade jag inte mycket alls för de jag kände. Nu försöker jag berätta så mycket jag orkar. Fast vissa saker håller jag kvar. En del saker får mig att stelna, sånt jag inte vill att andra ska veta, höra eller diskutera. Det är jobbigt att låsa vid vissa saker. Imorgon ska jag rita träd. Jag lärde mig rita förra veckan, så det ska nog gå bra.