drunkna.

När jag var fem drunknade jag nästan. Det var på ett badhus och jag höll på att lära mig simma. Ett par gula uppblåsta simkuddar prydde mina överarmar. Simkuddarna var på mig dem så länge att när jag tog av mig dem hade de blivit en del av mig, som en arm, och det kändes som att de fortfarande var det. När jag hoppade i vattnet och var mina simtag inte tillräckligt starka för att hålla mig ovanför vattenytan och mina ben var inte tillräckligt långa för att nå till botten och hålla mitt huvud ovanför ytan. I en millisekund var allting i samma blåa turkosa färg som poolvatten, en av de färger som jag föredrar för sin klarhet och tydlighet och som speglar färgen i mina ögon väldigt bra som en tant i en vintageaffär i Frankrike en gång sa till mig. Färgen av Kalifornien och de otaliga swimmingpoolerna som radar upp sig framför husen med poolpartyn och brunbrända hemmafruar och poolpojkar som städar dem med sina håvar. Den färgen var hela världen i det ögonblicket. Jag försökte ta mig uppåt men min kropp visste inte hur man gjorde. Syret som fanns i mina lungor försvann ut från min kropp i luftbubblor när jag försökte göra ljud som bara försvann i vattnets vacuum. Och jag blev räddad. 

Jag tycker om hur vatten känns runt min kropp. Den där lugna och mäktiga massan med högre densitet än luft som aldrig är kallare än fyra grader vid ytan om sjön inte är bottenfrusen. Jag tycker om att lyftas fram av vatten. Jag tycker om att röra mig i vatten. Jag tycker om att känna värmen av vatten. Jag hatar varje gång jag behöver äntra det.

Det finns en bild i mitt huvud att så fort som mina fötter når vattenytan så kommer en av mina kroppsdelar att bli paralyserad. Kroppsdelen kommer inte längre att komma ihåg hur den rör på sig, hur den är kopplade till nervsystemet och som min hjärna vet hur de ska röra sig för att flyta i vätska. 

Ändå vet jag inte vilken dag som en kroppsdel inte längre är en del av mig och även om det ser ut och känns som att jag har den kvar är den egentligen inte där. Den kanske ligger på en poolkant någonstans i all sin gulhet och hittas av någon som behöver den när jag hoppar i. Kanske kommer min värld inte bli sådär turkost blå den gången utan lika mörk som natten som färgar sjön och kanske kommer jag känna sjögräset runt mina ben som slingrar sig runt dem och kanske kommer jag att bli räddad.

Stockholm.

Det börjar vid Norrström.

Jag sitter på en bänk och någon en bit ifrån mig fiskar. Kanske är de en stenbänk, kanske en träbänk, den är iallafall tillräckligt varm för att sitta på en marseftermiddag med minsugrader . Det låter ordentligt från det forsande vattnet som skummar upp emot stenmuren som stänger inne det. Solen skiner och det är fullt av folk. Jag är nöjd med att vara sexton eller kanske sjutton, få sitta på den här bänken och det är här det börjar. Vid Norrström. 

På tunnelbanan. Jag ler medvetet mot tanten med matkassen i famnen mitt emot mig när jag sätter mig. Jag vet att det inte är så man gör. När jag någon gång berättar att jag är ifrån Stockholm går jag upp på Stock och ner på holm så att jag säger ståkk- hållm och vissa ord kommer ut på kalmaritiska. De få sena nätter jag spenderar här blir jag så arg på allt. På sls priser och på alla som tar upp för många säten och på alla som tittar på mig som att det är deras rättighet. Det är ett tag sedan det tog slut nu. Sen vi hade något gemensamt, jag och staden. Samma nätter träffar jag gamla vänner. De frågar när jag kommer tillbaka och varje gång svarar jag med ett lika tvärsäkert "aldrig". Aldrig, aldrig, aldrig vill jag komma tillbaka. 

På den blåa bussen. Jag har satt mig på den för att få tid att tänka. Jag stirrar stint ut genom fönstret för att ingen ska se att mina ögon är tårblanka. Egentligen skulle jag bara vilja sitta kvar på bussen och se den vända vid slutstationen och åka tillbaka. Men jag tänker att det skulle verka konstigt. Jag kliver av vid Hornstull för att ta mig hem till det där rummet högst upp i huset med en orange tapet som jag valde när jag var nio innan jag fick flytta in där i mitt alldeles eget rum. Det som min pappa hade byggt och planerat och målat och lagt golv i. 

Nära götgatan. Det finns så många affärer som säljer pryttlar. Pryttlarna är ofta i en ljust rosa eller mintgrön färg. Det är som att skyltfönstrena går i färgvågor. Pryttlarna är säkert fina. Det är inte det som är problemet. 

Mitt i gatan. Det är vinter och snön har lagt ett täcke över asfalten som dämpar alla möjliga ljud. Vi går mitt i gatan för att vi kan. för att vi är lika snabba som bilarna just nu. De saktar ner så mycket för att inte halka. Vi går alltid bort rastlösheten. När det är som mörkast. Eftersom det inte passar oss att hänga vid en tunnelbanestation så slutar vi aldrig att gå. Vi ser alla gatorna tillsammans och möts halvvägs. Vi pratar om det som har hänt och om snö och om konst och om litteratur och om serier och om sånt som är viktigt. 

Genom kungsträdgården. Mot alla de där broarna. Mot norrström. För att det var där det började. 

Jag sitter på lunarstorm. Jag är 12. Tolv år gammal på det där jobbiga sättet. Det där man inte har några vänner och inte tror att man kan ha det. Lina har vänner. I en ruta kan man fylla i var man kommer ifrån. "my sweet aspudden" har hon skrivit. Jag förstår inte fast jag är bland de bästa i klassen på engelska.

Stockholmsvyn. Den berömda med vatten överallt som ramas in av historiska byggnader. Jag står vid Norrström eftersom den syns här. Eftersom vyn är vacker. Den här gången sitter jag inte ner. Jag är inte här för att stanna. Jag bara upplever det vackra med staden på vägen bort härifrån.