När jag var fem drunknade jag nästan. Det var på ett badhus och jag höll på att lära mig simma. Ett par gula uppblåsta simkuddar prydde mina överarmar. Simkuddarna var på mig dem så länge att när jag tog av mig dem hade de blivit en del av mig, som en arm, och det kändes som att de fortfarande var det. När jag hoppade i vattnet och var mina simtag inte tillräckligt starka för att hålla mig ovanför vattenytan och mina ben var inte tillräckligt långa för att nå till botten och hålla mitt huvud ovanför ytan. I en millisekund var allting i samma blåa turkosa färg som poolvatten, en av de färger som jag föredrar för sin klarhet och tydlighet och som speglar färgen i mina ögon väldigt bra som en tant i en vintageaffär i Frankrike en gång sa till mig. Färgen av Kalifornien och de otaliga swimmingpoolerna som radar upp sig framför husen med poolpartyn och brunbrända hemmafruar och poolpojkar som städar dem med sina håvar. Den färgen var hela världen i det ögonblicket. Jag försökte ta mig uppåt men min kropp visste inte hur man gjorde. Syret som fanns i mina lungor försvann ut från min kropp i luftbubblor när jag försökte göra ljud som bara försvann i vattnets vacuum. Och jag blev räddad.
Jag tycker om hur vatten känns runt min kropp. Den där lugna och mäktiga massan med högre densitet än luft som aldrig är kallare än fyra grader vid ytan om sjön inte är bottenfrusen. Jag tycker om att lyftas fram av vatten. Jag tycker om att röra mig i vatten. Jag tycker om att känna värmen av vatten. Jag hatar varje gång jag behöver äntra det.
Det finns en bild i mitt huvud att så fort som mina fötter når vattenytan så kommer en av mina kroppsdelar att bli paralyserad. Kroppsdelen kommer inte längre att komma ihåg hur den rör på sig, hur den är kopplade till nervsystemet och som min hjärna vet hur de ska röra sig för att flyta i vätska.
Ändå vet jag inte vilken dag som en kroppsdel inte längre är en del av mig och även om det ser ut och känns som att jag har den kvar är den egentligen inte där. Den kanske ligger på en poolkant någonstans i all sin gulhet och hittas av någon som behöver den när jag hoppar i. Kanske kommer min värld inte bli sådär turkost blå den gången utan lika mörk som natten som färgar sjön och kanske kommer jag känna sjögräset runt mina ben som slingrar sig runt dem och kanske kommer jag att bli räddad.
