drunkna.

När jag var fem drunknade jag nästan. Det var på ett badhus och jag höll på att lära mig simma. Ett par gula uppblåsta simkuddar prydde mina överarmar. Simkuddarna var på mig dem så länge att när jag tog av mig dem hade de blivit en del av mig, som en arm, och det kändes som att de fortfarande var det. När jag hoppade i vattnet och var mina simtag inte tillräckligt starka för att hålla mig ovanför vattenytan och mina ben var inte tillräckligt långa för att nå till botten och hålla mitt huvud ovanför ytan. I en millisekund var allting i samma blåa turkosa färg som poolvatten, en av de färger som jag föredrar för sin klarhet och tydlighet och som speglar färgen i mina ögon väldigt bra som en tant i en vintageaffär i Frankrike en gång sa till mig. Färgen av Kalifornien och de otaliga swimmingpoolerna som radar upp sig framför husen med poolpartyn och brunbrända hemmafruar och poolpojkar som städar dem med sina håvar. Den färgen var hela världen i det ögonblicket. Jag försökte ta mig uppåt men min kropp visste inte hur man gjorde. Syret som fanns i mina lungor försvann ut från min kropp i luftbubblor när jag försökte göra ljud som bara försvann i vattnets vacuum. Och jag blev räddad. 

Jag tycker om hur vatten känns runt min kropp. Den där lugna och mäktiga massan med högre densitet än luft som aldrig är kallare än fyra grader vid ytan om sjön inte är bottenfrusen. Jag tycker om att lyftas fram av vatten. Jag tycker om att röra mig i vatten. Jag tycker om att känna värmen av vatten. Jag hatar varje gång jag behöver äntra det.

Det finns en bild i mitt huvud att så fort som mina fötter når vattenytan så kommer en av mina kroppsdelar att bli paralyserad. Kroppsdelen kommer inte längre att komma ihåg hur den rör på sig, hur den är kopplade till nervsystemet och som min hjärna vet hur de ska röra sig för att flyta i vätska. 

Ändå vet jag inte vilken dag som en kroppsdel inte längre är en del av mig och även om det ser ut och känns som att jag har den kvar är den egentligen inte där. Den kanske ligger på en poolkant någonstans i all sin gulhet och hittas av någon som behöver den när jag hoppar i. Kanske kommer min värld inte bli sådär turkost blå den gången utan lika mörk som natten som färgar sjön och kanske kommer jag känna sjögräset runt mina ben som slingrar sig runt dem och kanske kommer jag att bli räddad.

Stockholm.

Det börjar vid Norrström.

Jag sitter på en bänk och någon en bit ifrån mig fiskar. Kanske är de en stenbänk, kanske en träbänk, den är iallafall tillräckligt varm för att sitta på en marseftermiddag med minsugrader . Det låter ordentligt från det forsande vattnet som skummar upp emot stenmuren som stänger inne det. Solen skiner och det är fullt av folk. Jag är nöjd med att vara sexton eller kanske sjutton, få sitta på den här bänken och det är här det börjar. Vid Norrström. 

På tunnelbanan. Jag ler medvetet mot tanten med matkassen i famnen mitt emot mig när jag sätter mig. Jag vet att det inte är så man gör. När jag någon gång berättar att jag är ifrån Stockholm går jag upp på Stock och ner på holm så att jag säger ståkk- hållm och vissa ord kommer ut på kalmaritiska. De få sena nätter jag spenderar här blir jag så arg på allt. På sls priser och på alla som tar upp för många säten och på alla som tittar på mig som att det är deras rättighet. Det är ett tag sedan det tog slut nu. Sen vi hade något gemensamt, jag och staden. Samma nätter träffar jag gamla vänner. De frågar när jag kommer tillbaka och varje gång svarar jag med ett lika tvärsäkert "aldrig". Aldrig, aldrig, aldrig vill jag komma tillbaka. 

På den blåa bussen. Jag har satt mig på den för att få tid att tänka. Jag stirrar stint ut genom fönstret för att ingen ska se att mina ögon är tårblanka. Egentligen skulle jag bara vilja sitta kvar på bussen och se den vända vid slutstationen och åka tillbaka. Men jag tänker att det skulle verka konstigt. Jag kliver av vid Hornstull för att ta mig hem till det där rummet högst upp i huset med en orange tapet som jag valde när jag var nio innan jag fick flytta in där i mitt alldeles eget rum. Det som min pappa hade byggt och planerat och målat och lagt golv i. 

Nära götgatan. Det finns så många affärer som säljer pryttlar. Pryttlarna är ofta i en ljust rosa eller mintgrön färg. Det är som att skyltfönstrena går i färgvågor. Pryttlarna är säkert fina. Det är inte det som är problemet. 

Mitt i gatan. Det är vinter och snön har lagt ett täcke över asfalten som dämpar alla möjliga ljud. Vi går mitt i gatan för att vi kan. för att vi är lika snabba som bilarna just nu. De saktar ner så mycket för att inte halka. Vi går alltid bort rastlösheten. När det är som mörkast. Eftersom det inte passar oss att hänga vid en tunnelbanestation så slutar vi aldrig att gå. Vi ser alla gatorna tillsammans och möts halvvägs. Vi pratar om det som har hänt och om snö och om konst och om litteratur och om serier och om sånt som är viktigt. 

Genom kungsträdgården. Mot alla de där broarna. Mot norrström. För att det var där det började. 

Jag sitter på lunarstorm. Jag är 12. Tolv år gammal på det där jobbiga sättet. Det där man inte har några vänner och inte tror att man kan ha det. Lina har vänner. I en ruta kan man fylla i var man kommer ifrån. "my sweet aspudden" har hon skrivit. Jag förstår inte fast jag är bland de bästa i klassen på engelska.

Stockholmsvyn. Den berömda med vatten överallt som ramas in av historiska byggnader. Jag står vid Norrström eftersom den syns här. Eftersom vyn är vacker. Den här gången sitter jag inte ner. Jag är inte här för att stanna. Jag bara upplever det vackra med staden på vägen bort härifrån.

Längta hem

På stationen får jag för mig att jag kanske vill stanna kvar. Fortsätta att gå på de regnglittrande gatorna i mörkret och vara en betraktare av allt det som finns på den här främmande platsen. Det där som inte riktigt är mitt, de som inte är som jag. Betrakta och lyssna, som jag gjort de senaste månaderna. Gråtit för att jag inte har förstått det som de gör, det som de är, det som de beter sig men samtidigt innerst inne har det pirrat i mig för att jag inte känner igen det. För att det det är så spännande, så nytt och mitt alldeles eget äventyr. Det otrygga lockar bort mig från det trygga. Det lovar distans.

De där som jag annars träffar varje dag hemma i snöslasket långt borta frågar hur jag har det. Vad svarar man på en sådan fråga? Det är bra, men allting är på liv och död här. Jag måste vara en riktig människa, en seriös sådan. Utan alla lager, de som ni känner så väl. Det gör ont i hjärtat varje dag att vara seriös. Det gör ont i hjärtat att varje dag fokusera på nästa veckas inlämning istället för att prata om hur många öl man kan köpa för samma pris som en förlovningsring.

Svaret finns också i de regnglittrande gatorna i mörkret. I spegelbilden finns en annan verklighet. En vardag med andra människor, med andra lager. De kommer från jordens alla länder och är lika vilse som mig. När jag måste återfinna mitt skratt träffar jag dem. Jag måste alltid återfinna mitt skratt. Kvällarna som får mig att bubbla inuti är inte lika täta som hemma i snöslaskstaden men ibland så finns de. Jag upptäcker lägenheter som har kvar valvbågarna i taket och barer med gamla porträtt på väggarna. Det är något som jag vet hur man gör, upptäckandet. Med upptäckandet kommer skrattet. Jag vet ju hur man skrattar, hur kunde jag glömma bort? Det är som att cykla. Cykla kan man inte längre göra när man har skadat sig i benet och inte kan röra det. Att skratta slutar man bara med när någonting spräcker alla skrattbubblorna.

Att de regnglittrande gatorna inte har något snöslask och att skogarna inte är lika mörka här i otryggheten visar sig vara svårare att hantera än väntat. Alla vet ju att skogar ska vara mörka och att gator ska vara fulla av grått, upptrampat snöslask i december. När allting är fel på utsidan spricker bubblorna. Det är som att någon petar på dem med en nål. De spräckta bubblorna blir en vattenpöl längst ner i maggropen och när det är fullt kommer tårarna. När den tredje personen samma dag berättar för mig vad jag inte kan skyndar jag mig hem och nästan hela vattenpölen hamnar i kudden och lämnar plats för nya bubblor.

Hur mycket jag än betraktar kommer jag aldrig att förstå. Det är inte mina gator som glittrar av regndropparna.

Gårdagen till ära

Jag vet inte var jag ska börja. Att tro att jag bara föddes som ansvarstagande och moderlig, rent biologiskt är nog en av de absurdaste tankar jag kan tänka. Att jag som barnet, det som togs om hand, rent biologiskt själv hade det i mig. Att jag automatiskt tog emot en docka, liksom valde den framför att leka med bilar. Att jag skulle ha varit mer lockad av stora ögon och en klänning i glada färger än vad min bror skulle ha varit. Och att min bror i sin tur skulle ha varit biologiskt lockad till bilen med sina glänsande färger och möjligheter till hög fart.

Jag gillar den jag är. Det är inte det. Jag gillar att ta ansvar. Jag gillar att visa att jag tycker om folk. Jag gillar att gå och handla choklad till vänner som mår dåligt.

Det är de situationer där jag blir arg på mig själv som stör. Där jag kanske har agerat ilsket och snäsigt, kanske till och med tagit till våld. Där jag missat att ta ansvar för någon annans känslor eller agerat slampigt. Där någon, som antagligen knappt är medveten om situationen, kanske har blivit sårad.

Exemplen är många. Den gången som jag kastade en (mjuk) boll på Cissi för att hon snäste åt mig. Jag hade sagt till henne att jag inte tyckte att hon och Lina skulle snacka skit om gympaläraren (att jag överhuvudtaget som 11-åring skulle ’uppfostra’ dem är ju bara absurt). Sedan fick jag en utskällning av gympaläraren för ’tänk om bollen hade varit hård’ (ja, jag känner mig fortfarande orättvist behandlad). Den gången jag blev kallad flata för att jag gjorde mål i rastfotbollen. Alla saker jag fick tillbakakastade mot mig när jag sa ifrån. Det är nog en av de saker jag kommer ihåg från nian. Vad som händer när man säger emot och pratar högt. Listan kan fyllas på. Ångesten över att jag inte hade gjort läxorna tillräckligt bra för jag visste ju att jag förväntades vara duktig. Alla gånger jag inte tagit diskussionen, för att jag liksom vill vara på deras sida, vara deras kompis, vara en man som inte bryr sig. För jag vill bli omtyckt. Jag vill bli omtyckt av män. Och jag tycker om män.

Det är som att det är så svårt. Att jag vet hur lätt det är att bli omtyckt av kvinnor. Jag kan alla knep, vet vilka knappar som jag ska trycka på. Men när det kommer till män så är det som att jag måste anstränga mig lite extra. Det är något ouppnåeligt över män. Som att vi har en tyst överenskommelse. Vi sitter där i varsin stol och vet. Vi vet att vi båda vill ha makt. Men han behöver inte anstränga sig för det. Han bara har det. Det kommer alltid att finnas någon som tar hand om honom eller vill ge honom ett jobb. Om jag ska lyckas med det förväntas jag göra någonting för det. Klippa en snygg frisyr eller ligga med rätt person. Det räcker inte bara med den jag är.

Än idag. Jag är kompetent på så många plan. Jag har vettiga åsikter, ofta väl underbyggda. Jag organiserar och strukturerar och ritar och tänker. Ändå så kommer en rapport som säger att de 25% män som går i min klass är lite extra eftertraktade på arbetsmarknaden när vi går ut.

Och allt jag kan komma att tänka på är att nä, imorgon gör jag ett könsbyte. För jag vill också ha den där snålskjutsen. Man bara: sweet!

Problemet är löst.

Åtta månader senare. Åtta månader av tårar och ilska och frustration. Åtta månader. Av brist på respekt, generositet och åtta månader av rädsla.

Att inte lyssna, att någon har gjort mig så elak. Att jag måste få vad jag vill. Att allt går sönder annars. Att jag måste kunna andas.

Det har varit så onödigt.

Men jag har ändå orkat. Jag har ändå skrattat. Jag har ändå andats, lett, dansat och funnits. Kämpat. Blandat med tårar. Sånt som är en del av att leva.

Det ligger kvar. På ett annat sätt. På ett mindre trängt sätt. På ett sätt som kan försvinna. För det andra var ett trassligt nystan, täckt av grönt slem. Det här är något annat. Det har förvandlats till något enklare. Något som går att leva med.

att vara rädd

Jag är så fantastiskt jävla rädd. Rädd att allt roligt som händer, det är nu. Alla fester, all ledsenhet, all eufori, all glädje, all dans. Att sen blir det inget mer. det tar slut. Att nästa termin är tom. Att nästnästa termin är ännu tommare. Att jag stadgar mig här, blir fast. Kommer ingen mer stans. Sitter fast. Och USA ligger där borta och Sydamerika och franska rivieran och andra svenska städer. Och jag kommer aldrig dit, för jag är ju här. Kanske inte för att jag vill, men för att jag inte vågar. Och är det något som jag är ännu mer rädd för än att fastna, ja då är det att inte våga.

Hur ilskan äter i mig. Jag blir så ledsen. Det känns som att allt inte blir bättre av ilska. Inget kan utvecklas. Allt är bara sämst. Och hur ovärt det är. Hur det tar all min energi. Fast min energi inte vill bli tagen. Den vill vara där den är. Bli kreativ. Bli någonannanstans.

Men arg blir jag. Och dum. Och elak. Och det klär mig helt enkelt inte.