Seriösitet

Jag hatar alla former av avsked. Man vet att för alla andra fortsätter det där, men för mig, nej, nu går vi vidare. Samtidigt som jag alltid avundas de som inte stannar.

Imorse vaknade jag med tunga ögonlock. De två nätterna innan hade jag inte sovit så bra och även fast jag inte gjort något värre än att titta på eurovisionen igår var hela jag nere (just nu irriterar jag mig på att jag inte hittar något ord som kan beskriva hur jag faktiskt kände, så det blir nere, för att förtydliga hur jag kände kan jag berätta att jag lyssnade på Eva Cassidys' version av "Fields of gold", vilket är den bästa beskrivningen av hur jag kände, inte texten utan låten och nu har jag använt alldeles för många bisatser i denna fras för att det egentligen ska vara en parentes, borde tom vara flera meningar). Det är så märkligt att det är slut. Att det är sista gången jag går ut och slänger glasflaskor från helgens fest, att det är sista gången jag berättar för Etsuko det jag vet om världen, att det är sista gången jag tar en kvällspromenad över broarna. Som en stor käftsmäll var vädret, ljuset, dessutom perfekt ikväll. Sådär uppsprucket efter att det regnat hela dagen, dessutom ljummet, svalt, på ett somrigt sätt.

Min franska har gått upp och ner de här fyra månaderna. I början förstod jag inte vad folk sa till mig. Sedan fortsatte det med att jag inte förstod att de pratade med mig. Efter det förstod jag att de pratade med mig, men inte alltid vad de sade. Ikväll, när jag var ute, var det en man som gick förbi mig. Han började fråga mig om jag hade varit och handlat, för att öppna för en konversation. Jag låtsades inte förstå, förrän han tittade rakt på mig. "what?" svarade jag på frågan. Genast sprang han förbi mig "ca va, ca va". Rädslan för att prata engelska är så fruktansvärt stor i detta land.

Jag har fått höra att min blogg är melankolisk. Jag tror att det stämmer. Jag tror också att det är därför som jag inte skriver särskilt långa inlägg. Det finns inte så mycket att skriva i en melankolisk blogg. Jag skulle gärna skriva annorlunda. Lite mindre formellt. Lite mer spännande. Jag känner mig lite som när jag gick i femman när jag skriver. När jag gick i femman fick jag för mig att jag pratade väldigt formellt. Jag använde nästan inga slanguttryck, inga bah, inga typ. Så det började jag med. För jag kände mig så märklig, jag var ju inte som alla andra. Sen dess har min svenska blivit sämre och sämre. Förutom när jag skriver. Då blir den högtidlig, lite för högtidlig. Jag kan inte slappna av riktigt när jag skriver.

Detta är något jag lagt märke till nu. Efter all denna franska. Som är ett vackert språk. Som jag kommer sakna att prata. Som redan har satt spår i mitt språk (lägg märke till "fras" istället för "mening" lite tidigare i texten).

Och imorgon bär det av. Min packning ligger på övervikt. Har jag otur får jag betala för det. La merde.

Jag hatar avslut.

Nu så...

Jag mår oförskämt bra.

Jag har tagit en välbehövd paus från vardagslivet, ångesten, Sverige, Stockholm, vänner, familj, mörker, en mobil som kan ringa, jobb, plugg, pojkar, stress, tidsbrist, scouter, barn, ledsenhet, ansvar, mina hemligheter.

Bara för att kunna dricka kaffe, sitta vid datorn, bli så full jag vill (när jag vill), äta kakor, gråta, bli förälskad, ha hemlängtan, bli missförstådd (språkmässigt), läsa böcker, ha picknickar.

Ingen här känner min historia. Det känns så fruktansvärt bra. Jag har också insett att allt det jag tagit paus från är något jag saknar. Samtidigt som jag kanske skulle må bättre av att vara mindre ansvarsfull. Eller snarare inte ta ansvar över hela världen som jag lätt gör. Bara över mig själv. Min person. För det är mig själv jag alltid ställer mig till svars inför.

Jag mår bra nu.

Lycka till ni andra.

Allt och ingenting

Jag har flera gånger tänkt skriva ett blogginlägg. Men varje gång har jag liksom kommit av mig. Vad är meningen med bloggen egentligen? Vad finns det att berätta? Nu gör jag ändå ett försök, även om det kommer sluta som totalt ingenting.

Ljudet från gatan strömmar in. Det är en dam som sjunger Edith Piaf. Dåligt. Och högt. Hon brukar göra det. Vi funderar på att kasta en död mus på henne. Så är det att bo vid restaurangerna. Både möss och sjungande damer.

Min dag har jag ägnat åt att sova och spela civilization. Igår var det festival, vilket betydde att jag inte lyssnade så mycket på musiken utan mest sprang runt och drack öl. Det var kul. Därav inte mycket gjort idag. I civilization kom barbarerna och försökte invadera mina städer hela tiden. Jag började om säkert 7 gånger. Så otålig är jag. Så fort det inte går bra börjar jag om. För egentligen är det ju början som är det roliga. Sen så blir det för stort, för mycket städer och om det går alldeles för bra så byggs allt för fort. Men i början är allt fint. Man har alla möjligheter i världen. Det kan gå precis hursomhelst. Dessutom har jag en bra rutin i början, en som nästan alltid fungerar. Det gäller bara att barbarerna inte kommer och förstör allt. Dumma barbarer. De dödar alltid mina utforskare också. Fy på dem.

Saknad/ längtan

När jag åkte hit hade jag inte minsta tanke på att jag någonsin skulle längta hem. Jag menar, jag hade ju alltid mig själv. Tänkte jag i mitt övermod. Hoppla. Sedan dess har jag fått ett samtal i veckan från mamma och blivit irriterad varje gång hon inte ringt. Jag sitter vid datorn nästan varje dag för att kunna prata med de kompisar som är online. Jag har redan gjort planer på vad jag ska göra när jag kommer hem.

Den här helgen har hon jag bor med haft fest och alla hennes kompisar har rest hit och lägenheten har varit full av folk. Saker har hänt hela tiden. Idag har vi varit på världens lugnaste picknick sedan solen gick upp vid tre på eftermiddagen. I värmen, i det gröna gräset under ett träd. Med ost och oliver och chips. Sådär på riktigt.

Jag inbillar mig att staden, människorna, språket inte är något jag kommer sakna när jag kommer hem. Precis som jag inbillade mig att jag inte någonsin skulle sakna gymnasiet eller min expojkvän när det begav sig. Tji fick jag.

Jag tror att ingenting någonsin kommer sluta förändras. Folk utvecklas, blir bättre (förhoppningsvis), flyttar, hittar nya vägar och jag vet inte vad. Det finns väl alltid saker som jag kommer sakna. Men det blir bra. Jag lovar.

på bron