Kärleken

Kärlek handlar för mig om att låta någon göra som den vill. Samtidigt som jag vill att någon ska vilja göra som jag vill.

Krångligt.

Stockholm

Jag inser att det här antagligen är sista gången jag bor i Stockholm.

En av de sista gångerna jag har somnat framför en film hemma hos en kompis för att sedan orka ta nattbussen hem och gå den långa vägen från midsommarkransen till aspudden eftersom jag inte vill åka till liljeholmen och byta för att vänta på bussar är värre än att gå. En av de sista gångerna som jag tänker en stilla tanke om våldtäktsmän när jag går uppför trappan som leder till villaområdet och kanske ökar eller saktar stegen lite för att hålla avståndet mellan mig och främlingen som går bakom. En av de sista gångerna som jag har bett en vän följa med mig på promenad eftersom jag tycker att huset, staden och ensamheten gör mig rastlös och oförmögen att använda mina egna kvalitéer och tankar till att göra något konstruktivt.

Mina föräldrar funderar på att sälja huset som jag bott i under 13 års tid. Jag är inte ledsen eller sentimental. Det här är något som inte spelar mig någon roll. Något som aldrig varit mitt. När jag tänker på Stockholm tänker ag på hur långt borta alla är. Att alla som bor nära är anonyma. Att de som jag känner bor långt borta, i en annan förort. På nätet av bussar, främlingar och natthimlar.

Jag skulle vilja att allt var som i Monica Z:s "Sakta vi gå genom stan". En kyss på Västerbron en stilla sommarnatt. I trygghet mellan vattnet, himlen och grönskan.

(ibland innan jag ska sova tänker jag på annat också. mest för att objektet irriterar mig. eller egentligen tanken på att jag tänker på objektet och att jag är rädd för att hanteringen av det hela kommer att göra mig mer ledsen. men mest är jag inte ledsen. jag mår bra. fast jag är rastlös.)