Föraktar du mig, föraktar du dig själv... om att aldrig bli äldre än 13 år

"En dag upptäcker man att den där tillvaron man hade, den där man hade sin självklara plats, den finns inte längre. Man står ensam kvar. Överallt går folk med sina problem. Man inser att man måste vänja sig vid ensamheten, göra den till sin vän. Stå stark och vara starkast. Ensamheten är ens styrka. För hur det än går kommer man alltid vara ensam, hur många vänner man än har. Och man växer samtidigt som man krymper."

Jag städar ur mitt rum och hittar foton på gamla vänner, gamla dagböcker, dramatiska och klichéartade tonårshistorier om avsaknaden på kärlek. Texter om att inte passa in. Delvis om hur det är fel på andra. Sånt som skrivits nätter när jag inte kunnat sova. Inte för att jag särskilt ofta avslutade historierna, men just då behövde jag påbörja dem.

Texten ovanför skrev jag när jag var så gammal som 17 år. Den berättar om hur det kändes att vara tretton år. Och fjorton. Och femton, sexton, sjutton. Tillochmed arton och nitton. Ibland handlar den om hur det är att vara tjugo år. För ett par veckor sedan predikade jag för en vän om hur viktigt det är att klara sig själv. Utan pojkvän, kanske utan vänner eftersom var och en står sig själv närmast. Sen gick jag hem och kände mig dum. Det är väl inget fel med att känna sig ensam och vilja ha någon i närheten. Men oftast tror jag att det är lättare att välja ensamheten än att bli vald av ensamheten.

När jag var tretton valde jag alltid ensamheten. Det hände att jag gick hem från skolan så fort som möjligt för att slippa sällskap. Hade jag någon dag pratat och skrattat för mycket blev jag arg på mig själv. Istället låg jag hemma och läste fantasy. Då slapp jag vara tretton år och gå i en jobbig klass och vara missförstådd. Som trettonåring slog det mig aldrig att man måste förstå för att bli förstådd.

Ehm.. ja, det är väl jobbigt att vara tonåring helt enkelt. Men det vet nog de flesta redan.

Inga korrigeringar. Publicera bara.