Nu så...

Jag mår oförskämt bra.

Jag har tagit en välbehövd paus från vardagslivet, ångesten, Sverige, Stockholm, vänner, familj, mörker, en mobil som kan ringa, jobb, plugg, pojkar, stress, tidsbrist, scouter, barn, ledsenhet, ansvar, mina hemligheter.

Bara för att kunna dricka kaffe, sitta vid datorn, bli så full jag vill (när jag vill), äta kakor, gråta, bli förälskad, ha hemlängtan, bli missförstådd (språkmässigt), läsa böcker, ha picknickar.

Ingen här känner min historia. Det känns så fruktansvärt bra. Jag har också insett att allt det jag tagit paus från är något jag saknar. Samtidigt som jag kanske skulle må bättre av att vara mindre ansvarsfull. Eller snarare inte ta ansvar över hela världen som jag lätt gör. Bara över mig själv. Min person. För det är mig själv jag alltid ställer mig till svars inför.

Jag mår bra nu.

Lycka till ni andra.