Saknad/ längtan

När jag åkte hit hade jag inte minsta tanke på att jag någonsin skulle längta hem. Jag menar, jag hade ju alltid mig själv. Tänkte jag i mitt övermod. Hoppla. Sedan dess har jag fått ett samtal i veckan från mamma och blivit irriterad varje gång hon inte ringt. Jag sitter vid datorn nästan varje dag för att kunna prata med de kompisar som är online. Jag har redan gjort planer på vad jag ska göra när jag kommer hem.

Den här helgen har hon jag bor med haft fest och alla hennes kompisar har rest hit och lägenheten har varit full av folk. Saker har hänt hela tiden. Idag har vi varit på världens lugnaste picknick sedan solen gick upp vid tre på eftermiddagen. I värmen, i det gröna gräset under ett träd. Med ost och oliver och chips. Sådär på riktigt.

Jag inbillar mig att staden, människorna, språket inte är något jag kommer sakna när jag kommer hem. Precis som jag inbillade mig att jag inte någonsin skulle sakna gymnasiet eller min expojkvän när det begav sig. Tji fick jag.

Jag tror att ingenting någonsin kommer sluta förändras. Folk utvecklas, blir bättre (förhoppningsvis), flyttar, hittar nya vägar och jag vet inte vad. Det finns väl alltid saker som jag kommer sakna. Men det blir bra. Jag lovar.

på bron