Längta hem

På stationen får jag för mig att jag kanske vill stanna kvar. Fortsätta att gå på de regnglittrande gatorna i mörkret och vara en betraktare av allt det som finns på den här främmande platsen. Det där som inte riktigt är mitt, de som inte är som jag. Betrakta och lyssna, som jag gjort de senaste månaderna. Gråtit för att jag inte har förstått det som de gör, det som de är, det som de beter sig men samtidigt innerst inne har det pirrat i mig för att jag inte känner igen det. För att det det är så spännande, så nytt och mitt alldeles eget äventyr. Det otrygga lockar bort mig från det trygga. Det lovar distans.

De där som jag annars träffar varje dag hemma i snöslasket långt borta frågar hur jag har det. Vad svarar man på en sådan fråga? Det är bra, men allting är på liv och död här. Jag måste vara en riktig människa, en seriös sådan. Utan alla lager, de som ni känner så väl. Det gör ont i hjärtat varje dag att vara seriös. Det gör ont i hjärtat att varje dag fokusera på nästa veckas inlämning istället för att prata om hur många öl man kan köpa för samma pris som en förlovningsring.

Svaret finns också i de regnglittrande gatorna i mörkret. I spegelbilden finns en annan verklighet. En vardag med andra människor, med andra lager. De kommer från jordens alla länder och är lika vilse som mig. När jag måste återfinna mitt skratt träffar jag dem. Jag måste alltid återfinna mitt skratt. Kvällarna som får mig att bubbla inuti är inte lika täta som hemma i snöslaskstaden men ibland så finns de. Jag upptäcker lägenheter som har kvar valvbågarna i taket och barer med gamla porträtt på väggarna. Det är något som jag vet hur man gör, upptäckandet. Med upptäckandet kommer skrattet. Jag vet ju hur man skrattar, hur kunde jag glömma bort? Det är som att cykla. Cykla kan man inte längre göra när man har skadat sig i benet och inte kan röra det. Att skratta slutar man bara med när någonting spräcker alla skrattbubblorna.

Att de regnglittrande gatorna inte har något snöslask och att skogarna inte är lika mörka här i otryggheten visar sig vara svårare att hantera än väntat. Alla vet ju att skogar ska vara mörka och att gator ska vara fulla av grått, upptrampat snöslask i december. När allting är fel på utsidan spricker bubblorna. Det är som att någon petar på dem med en nål. De spräckta bubblorna blir en vattenpöl längst ner i maggropen och när det är fullt kommer tårarna. När den tredje personen samma dag berättar för mig vad jag inte kan skyndar jag mig hem och nästan hela vattenpölen hamnar i kudden och lämnar plats för nya bubblor.

Hur mycket jag än betraktar kommer jag aldrig att förstå. Det är inte mina gator som glittrar av regndropparna.