att vara rädd

Jag är så fantastiskt jävla rädd. Rädd att allt roligt som händer, det är nu. Alla fester, all ledsenhet, all eufori, all glädje, all dans. Att sen blir det inget mer. det tar slut. Att nästa termin är tom. Att nästnästa termin är ännu tommare. Att jag stadgar mig här, blir fast. Kommer ingen mer stans. Sitter fast. Och USA ligger där borta och Sydamerika och franska rivieran och andra svenska städer. Och jag kommer aldrig dit, för jag är ju här. Kanske inte för att jag vill, men för att jag inte vågar. Och är det något som jag är ännu mer rädd för än att fastna, ja då är det att inte våga.