Det här är en vecka för spöken. De dyker upp överallt. I drömmar, i tidningar och på vägen till skolan. De är det som jag en gång var, det som jag är och kanske ska bli. Och de är spöken eftersom de är spöken. Inga riktiga människor. En skugga av en människa som jag en gång träffat, kanske lärt känna, men som idag inte finns. Inte i mitt liv, i min verklighet.
Ibland undrar jag vad spöken tänker på. Eftersom de är så långt borta. Eftersom jag kanske en gång har vetat ungefär vad de tänkt på. Men den dagen som jag får veta det är de inte spöken längre. Och det är meningen att de ska vara spöken.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment